Nedanför kullen där jag sitter rullar landskapet ut sin böljande fysionomi, där dalgångar och åsar avlöser varandra enligt ett mönster som åstadkommits för tusentals år sedan. Ett gråvitt dis bäddar in konturerna av höjdskillnaderna i en luddig slöja som skänker vyn en gåtfull skepnad som nog bara bergslandskap kan spegla. Men genom den skira slöjan av dis bryter ändå gula och röda toner fram. Inte ens soldiset rår på höstens böjelse för färgkaskader. Långt borta i fjärran skymtar beskidernas mjuka siluett genom diset. Dess välvda kroppar förfaller vara något som jorden ruvat på länge, som om de vore en jordskorpans väldiga ägg.
Det är som om tiden upphör att gälla när mitt öga följer dessa former. Tidens hastande framåt får helt enkelt inta den ovanliga positionen att vänta, ett tillstånd som tiden annars inte riktigt duger till. Tiden är bättre på att inte räcka till, ila genom dagarna som en osalig ande. Men vid sporadiskt utspridda tillfällen tillåter sig ändå tiden att dröja sig kvar, och låta varje sekund förhala sin rörelse, eller rätt och slätt prokrastinera att släppa taget om att råda över nuet.
Detta tillstånd uppnås enklast när man inte sätter upp förväntningar på den tid som gömmer sig bortom detta ögonblick eller grubblar över det nyss flytt. Det gör sig dock inte enkelt att frammana något sådant, ty vårt medvetande tycks vara misstänksam mot stillhet. Som om vi tycker att sådant är behäftad med misslyckande. Som om bara rörelse är ett mått på framgång, utveckling eller tillfredsställelse. Och på sina sätt är stillhet faktiskt hart när otänkbar. Till och med mina tankar är en slags rörelse och min blick som följer bergens siluetter likaså.
Min blick fastnar helt oväntat på en punkt uppe på någon av beskidernas kullar. Och den fastnålad på denna punkt. För ett ögonblick helt stilla.
Ikväll fick jag helt överraskande möta den albanska krigsherren Skanderbeg (1405-1468). Ja, det kan bli så ibland när man tar sig till musikens kosmos. Krakows filharmoni gästspelades nämligen av en orkester från Kosovos huvudstad Pristina, och programmet var ett möte mellan polskt och albanskt tonspråk. De inledde med Krzysztof Pendereckis polska requiem Ciaccona, som tar avstamp från krigslagarna som rådde i Polen under 1980-talet.
Därefter trädde vi in i en av två höjdpunkter under kvällens konsert, och förflyttades med hjälp av nämnda Skanderbeg till 1400-talets Albanien, med ett dynamiskt verk kallat “Scanderberg – en symfoniska dikt” av Fahri Beqiri från 1968. Beqiri tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna med albansk härkomst. Det som främst väckte mitt intresse var avslutningen av stycket som föreföll berikas av ett för mig främmande tonspråk, antagligen med inslag av albansk folkmusik. Dessa motiv tog ändå inte överhanden, utan verket var fast förankrat i den västerländska symfoniska traditionen. Stundtals var de som om två tonspråken färdades parallellt, utan att riktigt mötas. Något som förstärkte en bild av kaos och krig, men här fanns också skärvor av försoning och en slags orolig paus.
Skanderbeg föddes i en albansk adelfamilj, men tillfångatogs av ottomanska styrkor. Där konverterade han till islam samt drillades för att strida på ottomanernas sida, vilket han också gjorde fram till ett slag mellan ottomanska styrkor och ungrare. Han såg plötsligt en chans och flydde hals över huvud till Albanien, där han återgick till kristendomen. Under återstoden av sitt liv skulle han bo i Albanien där han förde ett slags gerillakrig mot ottomanerna. Han ska sålunda ha förhindrat den ottomanska expansionen till Italien och vidare norrut i Europa. Skanderbeg är av den anledningen en nationell hjälte för albanerna.
När Skanderbeg dundrat ut från scenen var det dags att ta oss tillbaka till Polen och då till Karol Szymanowski och hans oerhört gripande och banbrytande första violinkonsert från 1916. Verket skrevs mitt under första världskriget som också kan förklara det svårmod som strömmar genom klangvärlden, och precis som det förra verket bär också detta verk spår av folkmusik. Här hör vi hur Szymanowski skapar nya harmonier och klanger med hjälp av folkmusiken, men inte på det idealiserade sätt som man hade gjort under romantiken. Nej, här hörs istället frön till 1900-talets modernistiska tonspråk. Detta var också något som exempelvis Béla Bartók skulle utforska några decennier senare. Kvällens utmärkta solist var Joanna Konarzewska, konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester, vars inkännande tolkning öppnade en helt ny klang för för mig.
Dessa två verk, Szymanowskis violinkonsert samt Beqiris “Scanderberg – en symfoniska dikt”, var i mitt tycke konsertens verkliga epicentrum. Tillsammans skapade de en bro mellan två mycket olika erfarenheter och tonspråk, men där människans oro och krigens fasor ändå möttes genom klangerna.
Konserten avslutades dock med ett oratorium till minnet av Moder Teresa av den albanska tonsättaren Mendi Mengjiqi. Men detta verk lyckades jag inte riktigt begripa mig på och jag antar att det månne beror på min mycket begränsade kunskap om Kosovos musikaliska sfär.
Bland lärkträdets mjuka barr syns kottarna piggt titta fram. Men egentligen är de nu inte så värst pigga de där kottarna, ty vedartade som deras kroppar är, kan de väl bäst beskrivas som förtorkade, förstelnade och faktiskt ganska döda. De pollinerade fröna som de har burit på har nämligen redan flugit sin kos med vindens hastighet mot nya äventyr. Kvar sitter alltså kottarna på sina grenar, och de verkar ju ändå trivas ganska bra med det för de kan tydligen sitta fast på grenarna i flera säsonger. Tills det att de av någon oförklarlig anledning råkar trilla av och något klåfingrigt barn, förresten en annan slags kotte, plockar upp kottarna för att göra kottkor av dem, vilket man skulle kunna säga ger kottarna nytt liv. Frågan är bara om de tycker om sin nya uppenbarelse. Men det är ingen kotte som frågar kottar och vad de säger om sakernas tillstånd.
Det svenska ordet kotte betyder enligt källor “en liten klump”, och går att knyta till både ordet “kutte” som betyder “liten gris” eller “liten pojke”. Men om man nu ska vara lite petimäter kan man ju faktiskt inflikar att riktiga kottar, alltså de på träden, inte alls pojkar är utan de är honor. Hankottar är faktiskt oftast så små att de är svåra att upptäcka med blotta ögat och dessutom verkar de upplösas och gå upp i rök ganska tidigt på säsongen. Tråkigt för dem, skulle man kunna säga, men de slipper i alla fall sitta och vara vedartade på en gren i flera säsonger, eller omdanas till kottkor.
Nåväl, mig veterligen finns det inte en kotte i Sverige som heter Kotte i förnamn, men däremot runt 300 som bär Kotte som efternamn. Och enligt en trovärdig källa finns det faktiskt 16 personer i Sverige som bär efternamnet Szyszka, vilket betyder kotte på polska. Vilket inte heller ligger långt från vare sig ukrainska, belarusiska eller ryska. Men däremot verkar ingen bära det litauiska ordet för kotte, nämligen Kankorėžis, som efternamn. Litauiska kottar göre sig med andra ord inte något besvär vare sig i Litauen eller annorstädes.
Under kvällen har jag fått avnjuta en med rätta bejublad konsert med studenter från Krakóws Musikaliska Akademi under ledning av Maciej Tworek. På programmet återfanns ett fenomenalt framförande av första satsen i Jean Sibelius oerhört krävande violinkonsert, med solisten Nikodem Július Frach, samt verk av de isländska tonsättarna Jón Leifs, Sigfús Einarsson och Emil Thorodsen, och därtill isländska folksånger i arrangemang av Iwona Frach. Som ett avslutande crescendo fick vi höra två satser, Mara och Jupiter, ur Gustav Holts Planeterna.
När Gustav Holst år 1913 påbörjade arbetet med sin Planeterna kunde han nog inte ana att verkets tonspråk senare skulle bli stilbildande för vi föreställer oss att rymdens musik borde låta. På hans tid fanns ju ännu bara vaga föreställningar om olika rymdvarelser, dess farkoster eller i vilken skepnad olika bataljer i rymden kunde ta sig. Men hans tonsättning var såpass banbrytande att den på många sätt dominerar vår föreställning om rymdens tonspråk. Därför kan du exempelvis höra hur filmmusiken i Star Wars bär spår av Holst klangbild.
Gustav Holst hade dock inte astronomiska observationer för ögonen när han skrev sin musik, utan han var helt upptagen av astrologi, horoskop och romerska gudar. Det är också av den anledningen som verket inte innehåller någon sats tillägnad jorden eller solen. Och egentligen är det kanske inte direkt planeterna som sådana som beskrivs, utan snarare en slags stömningsbilder. Ja, det var de orden Holst själv använde för att beskriva Planeterna.
De första gångerna som Planeterna framfördes var det bara valda delar av den runt 50 minuter långa symfonin, något som Holst enligt källor inte varit särskilt förtjust i. Han ska också tyckt särskilt illa om Jupiter som den avslutande sats. Han ogillade helt enkelt tanken på att en positiv sats skulle avsluta framförandet, ty enligt honnom skulle Planeterna inte höras som ett lyckligt verk. Men faktum är att vi ikväll fick erfara att han månne hade fel, eftersom konserten avslutades just med den glada och välvilliga satsen Jupiter. Och det är ju så att det inte alltid är upphovsmannen som förstår bäst hur ett verk tar form i åhörarnas inre.
—
Kvällens bejublade konsert var en del av 75-årsfirandet av fakulteten för filologi på Jagellonska universitetet, i ett samarrangemang mellan Musikaliska Akademin och isländska ambassaden. Samordnare för hela konserten var Maksymilian Frach, som både arbetar vid nämnda fakultet samt är masterstudent på Musikaliska Akademien.
På dagens datum, för exakt 155 år sedan, föddes ett litet gossebarn på Odeongasse 3 i Wien. Pojken skulle senare lystra till namnet Alexander. Hans pappa, som hette Adolf, led av ett bekant syndrom som kallas för “stora författarambitioner”. Detta syndrom ledde till att han skulle ändra stavningen på sitt efternamn, från Semlinsky till von Zemlinsky, i förhoppningen att det skulle skriva nya kapitel i hans framgångssaga. Men någon adelstitel hade han i egentligen meningen inte, och det skulle också visa sig vara svåraste än så att bli en stor författare. Pappa Adolf var för övrigt född och uppvuxen i ett strikt katolskt hem, men han skulle lämna kyrkan när han fann sin livskamrat, Clara Semo, som var av judisk börd. Adolf konverterade för den sakens skull till judendomen, så Alexander von Zemlinsky, eller blott Zemlinsky om man hellre önskar så, växte upp i ett judisk hem.
Det sägs att Alexander bara var fyra år när han blev förälskad i musik. Upprinnelsen var att en vän till familjen flyttade in i deras lägenhet och med sig hade vännen ett piano. Lille Alexander visade sig ha musikalisk talang, vilket gjorde att vännen till familjen såg till att pojken fick ta lektioner i piano samt att han fick lära sig spela orgel. Så småningom blev Alexander såpass duktig att han spelade på gudstjänsterna i synagogan. När Alexander var 13 år skrev pappa in honom vid konservatoriet i Wien där han fick utbildning i bland annat musikteori.
Alexanders enträgna studier ledde till att han sju år senare publicerade sin första tonsättning, men han lär aldrig riktigt ha varit nöjd med det verket. Men måhända skulle han få ny insikt om tonsättarvärvet när han kom i kontakt med Johannes Brahms, som också skulle rekommendera att Alexander borde ta nya tag och våga publicera nya verk.
Under 1900-talets inledande år skulle antisemitiska strömningar härja över hela Europa och inte minst i Wien. Alexander valde därför att lämna den judiska församlingen, och källor anger att det främst kan ha berott på att han inte brydde sig om vare sig politik eller religion. Det här skedde också ungefär samtidigt som han förälskade sig i Alma Schindler. Hennes katolska familj tyckte dock inte att Alexander var ett lämpligt val, dels beroende på hans föga smickrande yttre samt att han saknade ekonomiska tillgångar. Hon lämnade honom också för istället gifta sig Gustav Mahler.
Det är också möjligt att Alexander Zemlinsky val att lämna judendomen skulle underlätta för honom att få tjänst som vid olika operahus, såsom kapellmästare på Vienna Volksoper, och som chefsdirigent i Prag och tillika i Berlin. Men när nazismen tog makten i Tyskland 1933 beslöt han sig för att fly till USA. Där skulle han verka fram till sin död år 1942. Den nya världen skulle dessvärre visa sig vara avogt inställd mot Alexander Zemlinsky och han fick aldrig något erkännande i sitt nya hemland. Och det är möjligt att det också är orsaken till att han i dag är orättvist förbisedd.
Man kan nämligen med rätta kalla honom för en av viktigaste tonsättarna och dirigenterna under 1900-talets första årtionden. Bland de som inspirerades av honom återfinns betydelsefulla tonsättare som Alban Berg, Anton Webern, Erich Wolfgang Korngold samt Arnold Schönberg (de var förövrigt svågrar enär Arnold gifte sig med Alexanders syster Mathilde). Alexander Zemlinsky skulle under flera år också sprida Gustav Mahlers tonsättarkonst.
Bland Alexander Zemlinskys mest kända verk finns hans Lyriska symfoni (Lyrische Symphonie op. 18) från 1922-1923. Han har själv angett att hans främsta inspirationskälla till den var Gustav Mahlers “Das lied von der Erde”, som utgick från en översättning av kinesiska dikter. Zemlinsky valde också dikter från öster, nämligen den bengaliske poeten Rabindranath Tagore (som fick Nobelpriset i litteratur 1913). Men trots att Zemlinsky inspirerades av Mahler, finns det skillnader mellan de två verken, som främst ligger i sången; Zemlinsky valde en mer operaliknande karaktär, istället för att förena musik och sång som Mahler eftersträvade. Men temat i de två verken är likartat, där handlingen kretsar mellan melankoli och längtan efter kärlek, till försoning för livets gång.
—
Vid flygeln sitter Alexander Zemlinsky och stående syns Arnold Schönberg. Fotot troligen fångat i Prag 1917.
Långt uppe på den blekt blåa himlen syns ett fågelsträck rita sin pilformade formation. Med udden på sin pil tar fåglarna sikte bort från vårt annalkande mörket till solens sällskap. Deras små fladdrande fysionomier bildar tillsammans ett mönster som mest liknar en hastigt nedtecknad tanke, som om de tillhörde ett utkast till en dikt eller möjligen melodi. Lite skissartat och inte helt genomtänkt. Trots att fågelsträck är något av motsatsen till skisser. De är, som alla vet, noga uträknade arrangemang, där de på fåglars vis har räknat sig fram till den optimala flygrutten.
I sina näbbar och ögon har de olika kristaller som finurligt nog kan fungera som inbyggda kompasser och med dem skickligt staka ut vägen efter jordens magnetfält. Och med utgångspunkt från stjärnornas kretslopp kring Polstjärnan kan de finjustera kursen ytterligare. Lägg där till att de studerar solens bana för att bättre balansera sin färd. Och på sina näthinnor måste de ha ristat in kartbilder över kustlinjerna, ty de använder även dessa för att ställa in kursen.
Bland de mest extrema flyttfåglar återfinns, som jag nog nämnt tidigare, silvertärnan. Deras flykt från norr till söder kan ta upp till tre månader och de räds inte heller att korsa Antarktis. Sålunda får de fler soltimmar än någon annan fågel. I fåglarnas släkte tillhör de månne de mest utpräglade soldyrkarna. En karaktärsdrag som man lätt kan hysa förståelse för.
En felaktig slutsats som vi på landbacken kan dra är att fåglarna som samsas i sina formationer alltid är av samma art, men faktum är att många flockar består av olika fågelarter. Olika sjöfåglar kan samsas i samma fågelsträck och månne gäller detta även för mindre gynnare, fast det vågar jag inte svära på. Men så här på håll ser deras fladdrande förhållandevis samstämmigt ut.
De är också svåra att artbestämma med blotta ögat, ty de flyger i de flesta fall på en höjd på mellan sexhundra till över tusen meter. Och några till om med så högt som elvatusen trehundra meter.
Så långt upp flyger inte det fågelsträck jag studerar nu, men ändå tillräckligt långt upp för att inte fastna på bild.
Vi känner den nog bäst som Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert (i A-dur, K. 622). Men verket, som färdigställdes 1791, skrevs i själva verket inte för den typ av klarinett som vi förknippar med ordet klarinett, alltså A-klarinetten. Nej, den skrevs faktiskt för ett instrument som kallas för bassetklarinett, ett instrument som Mozarts gode vän Anton Stadler, försökte slå ett slag för. Det var också till Stadler som Mozart tillägnade klarinettkonserten.
Klarinetten ansågs som ett relativt ungt instrument vid tiden för konsertens tillkomst, men egentligen hade den existerat sedan tidigt 1700-tal. Trots det var det ovanligt med tonsättningar för klarinett till den senare delen av samma sekel. Jag har inte lyckats hitta någon förklaring till varför det dröjde innan klarinetten föll i god jord, men kanske var det bara så enkelt att det saknades en tonsättare som hade förälskat sig i instrumentet. Och det var också vad Mozart gjorde. Han ska i flera sammanhang ha uttryckt sin förtjusning för klarinetten och det är möjligt att hans varma vänskap med Anton Stadler också var en bidragande orsak.
En bassetklarinett liknar på många stycken det vi förknippar med en A-klarinett, och fingersättningen är i princip densamma. Men med sin längre kropp kan bassetklarinetten nå längre ner i registret och därmed skapa en djupare tonbild. Därtill kan bassetklarinetten förses med en slags lökformad klocka på dess mynning, vilket ger en dämpade ton. Stadlers bassetklarinett lär ha haft en sådan klocka och det är rimligt att anta att fallet också var så under uruppförandet av Mozarts klarinettkonsert.
Att man idag oftast framför Mozarts klarinettkonsert på en A-klarinett och inte bassetklarinett, beror på en rad olyckliga omständigheter. För det första gick Mozart bort bara några månader efter uruppförandet av konserten, och kunde därmed vara med och värna om verket. Partituret förvaltades efter Mozarts död av Stadler själv. Han skulle med partituret och sin bassetklarinett ge sig ut på turné för att försöka få fler att tjusas av instrumentet, samt sprida vännens tonsättarkonst. Men någonstans måste han ha hamnat i svårigheter. Enligt egen utsago slarvade han helt enkelt bort den enda handskriften av verket som existerade. Andra källor anger istället att han han ha pantsatt det. Hur det än förhåller sig med den saken, var orginalpartituret borta och skulle faktiskt aldrig återfinnas.
När konserten år 1801 skulle publiceras blev förlaget tvungen att klistra och klippa från olika avskrifter som fanns kvar. De hade alltså inte konserten i sin helhet, utan fick sammanfoga olika brottstycken. Man valde då att skriva om verket så att det passade en A-klarinett. Orsaken var att bassetklarinetten var ett slags specialinstrument som praktiskt taget blott Stadler behärskade. Den vanliga klarinetten hade sedan Mozarts död också vuxit i popularitet och det var helt enkelt av kommersiella skäl som man strök bassetklarinettens låga toner.
Det skulle faktiskt dröja ända till 1950-talet innan den tjeckiske tonsättaren Jiří Kratochvil (1924–2014) skrev om Mozarts klarinettkonsert för en bassetklarinett.
Och igår fick hade jag faktiskt förmånen att få höra Mozarts klarinettkonsert, framförd av den skickliga klarinettisten Anna Paulová, så som tonsättaren själv ville att den skulle ljuda, alltså med en bassetklarinett. Och jag kan villigt erkänna att instrumentetets klang behagade mig. Men med det sagt vill jag ändå understryka att jag inte vill framhålla den ena framför den andra. En A-klarinett har likaså sina förtjänster.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
