viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ännu så länge håller de sig krampaktigt kvar på trädens grenar, som om de motsatte sig årstidernas uppsåt, att låta blad bli löv, som faller och slutligen omvandlas till jord. Det förefaller nästan som om de i sina färgstarka dräkter vill brista ut i en slags stum hyllning till något för mig okänt och ytterst vagt. Måhända en höstlövens oratorium.

Många är också de som har känt sig kallade att besjunga eller tonsätta höstlövens färger och inte minst deras förutbestämda fall mot marken. Så också den danske tonsättaren Rued Langgaard (1893-1952). Bland hans omfångsrika produktion kan man nämligen hitta hans fjärde symfoni kallad “Løvfald”. Ordet går egentligen inte att översätta till svenska. “Lövfall” låter väl snarare som något som kan drabba en om man halkar på en liten lövhög som noggrant blivit hopkrattad av någon sysslolös stackare. Jag vet inte vad ett sådant fall skulle kunna kallas, månne lövhalka. Men som alla och envar nog förstår passar inte ordet löhalka särskilt väl som titel på en symfoni. Och det är därför som “Løvfald” är tonsatt av en dansk och inte en svensk.

Nåväl, symfonin skrevs 1916 och detta ska enligt källor vara inledningen på Langgaards mer experimentella period. Jag lyckas dock inte skönja så värst mycket experimenterande här, men det må så vara att ganska mycket har hänt med vår uppfattning om vad som är experimentellt samt med tonspråk under de 110 år sedan verket tillkom.

Symfonin öppnas med en höstvind som omilt ruskar om trädens kronor. Löven slits från sina fästen och dra iväg med vinden. Lika plötsligt som vinden kom blir det helt oväntat lugnt och det ljusnar också en smula. Kanske letar sig några strålar från en kylig höstsol in genom trädkronorna. Men stämningen som dominerar ger inte någon lindring utan det vilar ett vemod över stillheten. En föraning om något annalkande. Och så börjar det rassla bland löven igen. Vinden kommer tillbaka med förnyad kraft. Sliter och rycker i de stackars löven, som dras runt i en slags spiralformad rörelse ackompanjerad av ettriga violiner och bitska träblås. I de avslutande tonerna hörs ändå ett godtagande av höstens tonart och löven lyfter med hjälp av valthornen mot en sista färd, innan de en efter en singlar ner mot marken. Den ensamma vinden ilar nu vidare över de kala och kalla landskapet. Värt att notera är att symfonin börjar och slutar faktiskt på samma sätt, ett underfundigt sätt att skildra höstens böjelse för att återvända till oss.

Men ännu är vi inte riktigt där, och Rued Langgaards Løvfald får vänta ytterligare ett tag.

Dagens anteckning – 21 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

På dagens datum för exakt 100 år sedan hade en grupp åhörare samlats på Maison Gaveau för att lyssna på musik av den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). I publiken satt bland annat tonsättarna Maurice Ravel och Arthur Honegger och den senare skulle särskilt ha varit lyrisk över Nielsens flöjtkonsert som uruppförandes denna kväll.

Men upptakten till denna historia tar sitt avstamp fem år tidigare, på hösten 1921, när Carl Nielsen hade ringt upp pianisten Christian Christiansen. De pratade väl om ditt och datt, men av någon anledning la Christiansen ifrån sig luren och började repetera Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante tillsammans med Köpenhamns blåskvintett. Nielsen satt kvar i luren och lyssnade, och trots att ljudet nog var knastrigt, blev Nielsen, som så ofta eld och lågor. Han beslöt sig där och då för att skriva ett hyllningsverk till de skickliga musikerna och hans entusiasm ledde sålunda till det förtjusande stycket “Kvintet for Fløjte, Obo, Klarinet, Horn og Fagot” (Op. 43) som färdigställdes året därpå.

Men Nielsen nöjde sig inte med att skriva ett verk till blåskvintetten. Han beslöt sig nämligen också för att skriva en solokonsert till var och en av de fem musikerna. Först ut var en konsert till flöjtisten Holger Gilbert-Jespersen. Nielsen inledde arbetet redan under sommaren, men hans hjärtproblem ställde till det för honom. Han var ju en eldig man och hade en tendens att bli lite väl begeistrad när han komponerade. Enligt doktorns ordination tilläts han därför blott skriva enklare folksånger, vilka tydligen inte åsamkade hans hjärta någon skada.

I slutet av augusti tog han ändå slutligen ett fast tag om blocket med notpapper och började tonsatta flöjtkonserten. Men sin vana trogen såg han till att göra skapandeprocessen så besvärlig som möjligt, och detta genom att vara på resande fot under arbetet. Han flög som en skottspole genom södra Europa och var han än kom sökte han upp ett piano för att kunna tonsätta. Han skrev och skrev, men hur fort han än arbetade tycktes datumet för uruppförandet, alltså den 21 oktober, rycka allt närmare med en våldsam hastighet. Mitt under arbetet fick han dessutom en ilsken magåkomma som gjorde all slags kreativ verksamhet omöjlig.

Bara några dagar före premiären stapplade Nielsen i mål med ett nästan färdigt partitur. Solisten fick därmed en oerhört kort tid för instudering innan det var dags för premiär. Till Nielsens stora glädje gjorde flöjtkonserten stort intryck på publiken och solisten ropades in flera gånger. Nielsen själv lär också ha sagt att konserten var en av de bästa upplevelserna i hans liv.

Dirigent den kvällen var dock inte Carl Nielsen, trots att han var en rutinerad, om än ibland kritiserad dirigent. Någon kritiker menade att det mest såg ut som om han stod och rörde om i grytor när han dirigerade. Men det var inte av den anledningen som Nielsen inte dirigerade den där kvällen. Nej, det var återigen hans svaga hjärta som ställde till det. Och hjärtat skulle inte heller hålla ut mer än fem år till.

Nielsens bortgång skulle också leda till att han inte kunde avsluta projektet med att skriva en konsert till varje musiker i blåskvintetten. Han hann bara med att skriva en klarinettkonsert, medan oboen, fagotten och valthornet dessvärre aldrig fick någon hyllningskonsert sig förunnat.

—

På bilden syns orsaken till tillkomsten av denna anteckning, nämligen en lysande biografi över Carl Nielsens liv.

Dagens anteckning – 20 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Hösten 1918 var en orolig tid. Ja, man kan nog anta att det hade varit en längre tid av turbulens då första världskriget hade härjat i flera år. Habsburgmonarkin, en av Europas mäktigaste imperier som sedan 1400-talet också hade styrt en stor del av Öst- och Centraleuropa, stod och vacklade. Alla väntade på dess fall.

Men långt från alla sörjde den döende stormakten. Många var de som såg chansen att bryta sig loss, såsom exempelvis den grupp med förväntansfulla människor som stod nedanför Sankt Görans katedralens fot i staden Lemberg (idag Lviv) den tjugonde oktober detta år. De stod där med sluttningen ner mot staden bakom ryggen, skulle jag tro. Och deras blickar lär ha varit riktade mot porten till den väldiga katedralens kupolformade fysionomi, ty där stod en talare just skulle ta till orda.

Mannen som just skulle öppna sin mun hette Kos’ Levytskiy och var en ukrainsk politiker och för ögonen hade han en självständig ukrainsk stat för det område som tidigare legat under Österrike-Ungern. Denna tanke var dock inte ny för Levytskiy, ty han hade redan år 1899 grundat ett parti kallat Ukrainska nationelldemokratiska partiet tillsammans med bland annat historikern och politikern Mychajlo Hrusjevskyj. Partiets ideologi vilade på tanken om ett gemensamt land för det ukrainska folket i Galizien, men i en förlängning även hela befolkningen, som vid förra sekelskiftet var splittrad mellan Tsarryssland, Preussen och som sagt Österrike-Ungern.

I oktober 1918 hade ingen av dessa tre imperier stått pall och nu kunde Levytskiy hålla sitt tal för alla de som samlats vid Sankt Görans katedralens fot.

I sitt tal skulle han fokusera på ukrainarnas rätt till självbestämmande över den del av Österrike-Ungern som de bebodde, och han utropade sålunda en självständig ukrainsk stat, vilken några veckor senare skulle bli kallad Västukrainska folkrepubliken. Vidare betonade han minoriteternas rättigheter, vilket främst berörde de polacker och judar som bodde i området. Det ukrainska maktövertagande av Lviv skulle träda i kraft den första november 1918.

Men som de av er som är kunniga om ukrainsk historia redan vet, bröt det ut strider mellan den Västukrainska folkrepubliken och Polen bara några veckor senare. Och mot slutet av november 1918 hade Lviv fallit i Polens händer.

De västukrainska självständighetsivrarna gav sig dock inte. Man försökte istället få stöd från bland annat Frankrike och Storbritannien, men dessa länder prioriterade istället ett samarbete med Polen, som de menade hade större chanser att hålla bolsjevikerna stången. Resultatet blev att de västukrainska förhoppningarna om självständighet grusades, även den drömmen nog aldrig riktigt lät sig kuvas.

—
Sankt Görans katedralen fångad av Olena Kultjytska år 1939.

Dagens anteckning – 19 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Arbetsveckorna inleds ju som bekant i sällskap av månen. Det är en seglivad sedvänja som löper tusentals år tillbaka hela vägen till Babylonien, om jag inte minst fel. Det var väl de som skapade vårt system med de sju veckodagarna. De utgick från planeterna eftersom det var dessa som på den tiden styrde tidsuppfattningen. Det kan ändå förefalla något bakvänt att påbörja en vecka tillsammans med månen, men det kommer sig av att solen var startpunkten för det mesta för dem och den associerades därav med söndag. Månen kom enligt deras sätt att se på saken på andra plats.

Men inte alla inleder veckan med månen. I många slaviska språk är det istället fokus på att måndagen kommer efter söndagen, vilket har lett till att måndag på exempelvis polska och ukrainska kallas för dagen efter söndagen. På polska heter måndag därför “poniedziałek”, och på ukrainska finner vi ett liknande system, och där kallas måndag för “ponedilok” (понеділок).

Det finns källor som anger att det polska ordet för måndag, alltså “poniedziałek”, är bland de yngsta orden för veckodagarna. Första gången som ordet “poniedziałek” nedtecknades lär ha varit först på 1400-talet, och att man dessförinnan hade kallat måndag för “dzień po niedzieli”, som betyder “dagen efter söndag”. För enkelhetens skull ska man ha gjort en sammanslagning av ordet och således började man istället använda “poniedziałek”.

Nå, hur vi än kallar måndagen, om det är månens dag eller dagen efter söndagen, så innefattar den ofta diverse göromål av olika slag som är relaterat till vår yrkesverksamhet. Och förhållandevis ofta innebär den att man förväntas ta nya tag. Men så har det faktiskt inte alltid varit. I alla fall inte i Ukraina. I urminnes tider var det där nämligen kutym att inte ta på sig en ren skjorta på måndagar. Tankemönstret var att en gammal och använd skjorta hade blivit som en del av en själv, eftersom de den hade suttit på kroppen. Att ta på sig en ny skjorta innebar att man behövde bemästra en ny person, eller möjligen att ikläda sig en annan, och så vill väl ingen inleda en vecka.

Denna föreställning kan mycket väl bottna i att det ansågs förkastligt att påbörja något nytt på en måndag, enär man på den tiden var övertygad om att gud hade inlett skapelsen av alltet just på en måndag, och det sa sig ju själv att man inte skulle försöka mäta sig med gud.

Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och vi har idag en annan syn på måndagar, där gamla skjortor nog inte väcker någon beundran.

Dagens anteckning – 18 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags:

Nedanför kullen där jag sitter rullar landskapet ut sin böljande fysionomi, där dalgångar och åsar avlöser varandra enligt ett mönster som åstadkommits för tusentals år sedan. Ett gråvitt dis bäddar in konturerna av höjdskillnaderna i en luddig slöja som skänker vyn en gåtfull skepnad som nog bara bergslandskap kan spegla. Men genom den skira slöjan av dis bryter ändå gula och röda toner fram. Inte ens soldiset rår på höstens böjelse för färgkaskader. Långt borta i fjärran skymtar beskidernas mjuka siluett genom diset. Dess välvda kroppar förfaller vara något som jorden ruvat på länge, som om de vore en jordskorpans väldiga ägg.

Det är som om tiden upphör att gälla när mitt öga följer dessa former. Tidens hastande framåt får helt enkelt inta den ovanliga positionen att vänta, ett tillstånd som tiden annars inte riktigt duger till. Tiden är bättre på att inte räcka till, ila genom dagarna som en osalig ande. Men vid sporadiskt utspridda tillfällen tillåter sig ändå tiden att dröja sig kvar, och låta varje sekund förhala sin rörelse, eller rätt och slätt prokrastinera att släppa taget om att råda över nuet.

Detta tillstånd uppnås enklast när man inte sätter upp förväntningar på den tid som gömmer sig bortom detta ögonblick eller grubblar över det nyss flytt. Det gör sig dock inte enkelt att frammana något sådant, ty vårt medvetande tycks vara misstänksam mot stillhet. Som om vi tycker att sådant är behäftad med misslyckande. Som om bara rörelse är ett mått på framgång, utveckling eller tillfredsställelse. Och på sina sätt är stillhet faktiskt hart när otänkbar. Till och med mina tankar är en slags rörelse och min blick som följer bergens siluetter likaså.

Min blick fastnar helt oväntat på en punkt uppe på någon av beskidernas kullar. Och den fastnålad på denna punkt. För ett ögonblick helt stilla.

Dagens anteckning – 17 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ikväll fick jag helt överraskande möta den albanska krigsherren Skanderbeg (1405-1468). Ja, det kan bli så ibland när man tar sig till musikens kosmos. Krakows filharmoni gästspelades nämligen av en orkester från Kosovos huvudstad Pristina, och programmet var ett möte mellan polskt och albanskt tonspråk. De inledde med Krzysztof Pendereckis polska requiem Ciaccona, som tar avstamp från krigslagarna som rådde i Polen under 1980-talet.

Därefter trädde vi in i en av två höjdpunkter under kvällens konsert, och förflyttades med hjälp av nämnda Skanderbeg till 1400-talets Albanien, med ett dynamiskt verk kallat “Scanderberg – en symfoniska dikt” av Fahri Beqiri från 1968. Beqiri tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna med albansk härkomst. Det som främst väckte mitt intresse var avslutningen av stycket som föreföll berikas av ett för mig främmande tonspråk, antagligen med inslag av albansk folkmusik. Dessa motiv tog ändå inte överhanden, utan verket var fast förankrat i den västerländska symfoniska traditionen. Stundtals var de som om två tonspråken färdades parallellt, utan att riktigt mötas. Något som förstärkte en bild av kaos och krig, men här fanns också skärvor av försoning och en slags orolig paus.

Skanderbeg föddes i en albansk adelfamilj, men tillfångatogs av ottomanska styrkor. Där konverterade han till islam samt drillades för att strida på ottomanernas sida, vilket han också gjorde fram till ett slag mellan ottomanska styrkor och ungrare. Han såg plötsligt en chans och flydde hals över huvud till Albanien, där han återgick till kristendomen. Under återstoden av sitt liv skulle han bo i Albanien där han förde ett slags gerillakrig mot ottomanerna. Han ska sålunda ha förhindrat den ottomanska expansionen till Italien och vidare norrut i Europa. Skanderbeg är av den anledningen en nationell hjälte för albanerna.

När Skanderbeg dundrat ut från scenen var det dags att ta oss tillbaka till Polen och då till Karol Szymanowski och hans oerhört gripande och banbrytande första violinkonsert från 1916. Verket skrevs mitt under första världskriget som också kan förklara det svårmod som strömmar genom klangvärlden, och precis som det förra verket bär också detta verk spår av folkmusik. Här hör vi hur Szymanowski skapar nya harmonier och klanger med hjälp av folkmusiken, men inte på det idealiserade sätt som man hade gjort under romantiken. Nej, här hörs istället frön till 1900-talets modernistiska tonspråk. Detta var också något som exempelvis Béla Bartók skulle utforska några decennier senare. Kvällens utmärkta solist var Joanna Konarzewska, konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester, vars inkännande tolkning öppnade en helt ny klang för för mig.

Dessa två verk, Szymanowskis violinkonsert samt Beqiris “Scanderberg – en symfoniska dikt”, var i mitt tycke konsertens verkliga epicentrum. Tillsammans skapade de en bro mellan två mycket olika erfarenheter och tonspråk, men där människans oro och krigens fasor ändå möttes genom klangerna.

Konserten avslutades dock med ett oratorium till minnet av Moder Teresa av den albanska tonsättaren Mendi Mengjiqi. Men detta verk lyckades jag inte riktigt begripa mig på och jag antar att det månne beror på min mycket begränsade kunskap om Kosovos musikaliska sfär.


Karol Szymanowski omkring 1920.

Dagens anteckning – 16 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Bland lärkträdets mjuka barr syns kottarna piggt titta fram. Men egentligen är de nu inte så värst pigga de där kottarna, ty vedartade som deras kroppar är, kan de väl bäst beskrivas som förtorkade, förstelnade och faktiskt ganska döda. De pollinerade fröna som de har burit på har nämligen redan flugit sin kos med vindens hastighet mot nya äventyr. Kvar sitter alltså kottarna på sina grenar, och de verkar ju ändå trivas ganska bra med det för de kan tydligen sitta fast på grenarna i flera säsonger. Tills det att de av någon oförklarlig anledning råkar trilla av och något klåfingrigt barn, förresten en annan slags kotte, plockar upp kottarna för att göra kottkor av dem, vilket man skulle kunna säga ger kottarna nytt liv. Frågan är bara om de tycker om sin nya uppenbarelse. Men det är ingen kotte som frågar kottar och vad de säger om sakernas tillstånd.

Det svenska ordet kotte betyder enligt källor “en liten klump”, och går att knyta till både ordet “kutte” som betyder “liten gris” eller “liten pojke”. Men om man nu ska vara lite petimäter kan man ju faktiskt inflikar att riktiga kottar, alltså de på träden, inte alls pojkar är utan de är honor. Hankottar är faktiskt oftast så små att de är svåra att upptäcka med blotta ögat och dessutom verkar de upplösas och gå upp i rök ganska tidigt på säsongen. Tråkigt för dem, skulle man kunna säga, men de slipper i alla fall sitta och vara vedartade på en gren i flera säsonger, eller omdanas till kottkor.

Nåväl, mig veterligen finns det inte en kotte i Sverige som heter Kotte i förnamn, men däremot runt 300 som bär Kotte som efternamn. Och enligt en trovärdig källa finns det faktiskt 16 personer i Sverige som bär efternamnet Szyszka, vilket betyder kotte på polska. Vilket inte heller ligger långt från vare sig ukrainska, belarusiska eller ryska. Men däremot verkar ingen bära det litauiska ordet för kotte, nämligen Kankorėžis, som efternamn. Litauiska kottar göre sig med andra ord inte något besvär vare sig i Litauen eller annorstädes.