viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Om det inte vore för Felix Mendelssohn så skulle vi kanske inte idag få njuta av Ludwig van Beethovens violinkonsert op 61 (tonsatt år 1806). Nå, det är kanske inte helt riktigt, men ett korn av sanning ligger det måhända i det. Ty efter uruppförandet såg det verkligen ut som om denna, idag mycket uppskattade violinkonsert, skulle hamna i malpåse. Solisten den kvällen var Beethovens kollega Franz Clement som verket också tillägnades.

Beethoven lär ha suttit timmarna före konserten och tonsatt de sista sista delarna. Rykten säger därtill att Clement till och med fick spela verket samtidigt som Beethoven satt och tonsatte det, men den typen av anekdotiska minnesbilder gör man klokast ta med en nypa salt. Hur det än förhåller sig med den saken blev premiären ingen succé, och verket glömdes helt enkelt bort. Till dess att Felix Mendelssohn dammade av konserten 38 år senare och gjorde ett bejublat framförande tillsammans med den då blott 12 år gamla virtuosen Joseph Joachim på violin.

För ganska exakt fem månader sedan hörde jag ett framförande av denna violinkonsert med solisten Arabella Steinbacher och Liechtensteins symfoniorkester som leddes av Dawid Runtz. Men eftersom denna violinkonsert tillhör en av de vackraste och mest intressanta som någonsin tonsatts, kändes det knappast som någon sliten repris. Och faktum är att kvällens konsert, med utmärkta Sinfonietta Cracovia, gjorde ett långt mycket större intryck på mig.

Kanske var det den sydkoreanska violinisten Bomsori Kims starka inlevelse i kombination med hennes formidabla teknik, som ledde till att mina ögon fylldes av tårar. Eller så var det tack vare Yaroslav Shemet, kvällens enastående dirigent som skickligt mejslade fram den dramatik och sinnesrörelse som finns i verket. Oavsett vilket vågar jag drista mig till att påstå att kvällens konsert tillhör en av mina starkaste Beethovens upplevelser. Hitintills, borde jag kanske tillägga.

Och det var nog något av en tanke att nästa verk på programmet var en tonsättning av Felix Mendelssohn själv, nämligen hans fjärde symfoni kallad “Den italienska” op 90 från 1833. Symfonin tillkom när han reste genom Italien, och han beskrev den i brev som den mest uppsluppna av alla verk han dittills hade tonsatt. Och visst är den stundtals dansant och lättsam till sin karaktär. Men som så ofta med Mendelssohn bedrar skenet. Det som låter fjäderlätt och hart när naivt tillhör nog i många stycken en enorm utmaning att spela, och dirigera för den delen. Även här visade Shemet prov både på vass sinnrikhet och uttrycksfullhet.

I mitt tycke är dock symfonin stundtals väl prålig och ibland alltför tungt utsmyckad med diverse drillar och kvitter. Men när man som publik får erfara musikernas glödande entusiasm och förtjusning är det helt enkelt omöjligt att inte ryckas med.

PS. Och just det, vi fick ett extranummer också, nämligen Jean Sibelius Impromptu op 5. Det är ju Sibelius dödsdag imorgon.

Dagens anteckning – 18 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Det är måntro redan höst när denna målning tillkom någon gång före andra krigets utbrott. Kanske fångades detta motiv året innan tyskarna marscherade in i Bochnia. Ja, du befinner dig fortfarande i denna stad några mil öster om Kraków. Några av träden bär ännu stolt sina gula löv, medan andra redan har nakna grenar. I trädgårdslandet syns några gröna yviga tuvor sticka upp. Kanske är det svartkål. Men de andra plättarna av odlingsmark tycks redan vara skördade, ty man har redan vänt upp den svarta jorden. På målningen tycks husen klamra sig fast vid varandra, som om de sökte efter varandras stöd eller måhända tröst. Och bakom dem skymtar föremålet för gårdagens anteckning fram, nämligen Bochnias synagoga som man började byggda år 1932 och fortsatte med fram till det ödesdigra året 1939.

Mannen som fångade detta motiv hette Jarosław Heger och beskrivs på Stanisław Fischer-museet i Bochnia som en av stadens största konstnärer. Men faktum är att han inte var bördig från staden. Han föddes nämligen i Busk år 1909 som idag ligger i västra Ukraina, bara några mil från Lviv i östlig riktning. Det är oklart när han lämnade Busk, men det är mycket troligt att han fanns i staden under första världskriget, med andra ord samtidigt med svenska Alice Ankarcrona (1889-1985). Hon var nämligen gift med en grev vid namn Ludwig Bandeni som ägde Busks största palats samt praktiskt taget hela nejden kring Busk. Men det är inte troligt att vår Jarosław Heger hade någon närmare kontakt med adelsdamen från Sverige, men kanske skymtade han henne någon gång.

Nå, låt oss lämna denna utvikning. Någon gång under tidigt 1930-tal skulle Jarosław Hegers mamma köpa ett hus i Bochnia, och det är från detta hus som Jarosław fångat motivet på synagogan. Det är dock troligt att de bodde i staden redan före detta inköp, ty han hade redan skickats till Kraków för att studera på gymnasiet och 1931 kom han in på konstakademien i samma stad, där han studerade fram till 1938.

Efter studierna begav han sig till Italien för att ytterligare slipa sina färdigheter, och det var då han la grunden till sitt konstnärliga uttryck. På museet i Bochnia återges hans egna ord om sitt konstnärskap; där han beskriver att det var genom färg och form som han ville påverka betraktaren, och inte genom olika anekdoter eller återgivning av händelser.

Målningen av synagogan kännetecknas just av detta intresse för färg och form, och det var med största sannolikhet inte hans avsikt att också förmedla något om den tid han då levde i, nämligen den före den stora katastrofen. Ty genom att avbilda synagogan skulle han, möjligen omedvetet, också beskriva hur viktig synagogan var som landmärke i Bochnia.

Jarosław Heger hade antagligen precis kommit hem från sin studieresa till Italien när kriget tågade in i Bochnia. Det måtte ha varit en fruktansvärd upplevelse att se hur stadens judar mördas och spärras in i gettot. Kanske var dessa upplevelser som var anledningen till att han beslöt sig för att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén (på polska Armia Krajowa), vilka stred mot och bekämpade både den tyskar och sovjetiska armén. Han skulle vara med i denna rörelse under hela kriget och även fortsätta sitt engagemang efter krigsslutet. Det är oklart vilka sabotage han var med att utföra efter krigets slut, men troligtvis rörde det sig om något som drabbade de sovjetiska trupperna. För dessa handlingar skulle han dömas till döden, men straffet omvandlades till 10 år i det fängelse, och han rehabiliteras år 1956.

Efter tiden i fängelset återvände han till sitt gamla lärosäte, konstakademien i Kraków, där han skulle undervisa i teckning och måleri fram till sin pensionering 1980. Han gick ur tiden tretton år senare. Efter sig lämnade han flera målningar med motiv från Bochnia och några av dem finns att beskåda på
Stanisław Fischer-museet i nämnda stad.

Dagens anteckning – 17 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är livad stämning inne på djuraffären Fjord i Bochnia. En pojke kommer, med ett saligt leende på läpparna, från avdelningen med akvarier och andra djur i bur. Månne vankas det ett nytt husdjur. En kvinna köper en alldeles för tung påse med torrfoder till hundar. Och bakom disken har ägarna fyllt upp med att packa upp nya varor. Med andra ord är det här ungefär som det brukar vara i djuraffärer i Polen. Men byggnaden du står i var egentligen tänkt till en helt annan form av verksamhet. Den är nämligen ursprungligen tilltänkt som synagoga.

Det var i början av 1930-talet som den judiska församlingen i Bochnia ansökte om att bygga en ny och större synagoga. De mötte en del motstånd från stadens beslutsfattare, men till slut fick de tillstånd att sätta spaden i jorden för att inleda arbetet. Det skulle visa sig vara ett mödosamt arbete och brist på medel gjorde att synagogan togs i bruk innan den var färdigställd, vilket ledde till böter. Arbetet med synagogan skulle pågå ända till 1939 då tyskarna marscherade in i staden. Blott fyra år efter att de anlänt skulle praktiskt taget hela den judiska församlingen i Bochnia vara utplånad.

Man brukar säga att de första judarna kom till Bochnia någon gång under 1400-talet, alltså ungefär tvåhundra år efter att staden fått sina stadsprivilegier. Den allra första juden, textilhandlaren Jan, finns angiven i stadsboken år 1407. Under följande århundrade växte antalet judiska invånare i staden och det judiska kvarteret blev större för varje år. De flesta var knutna till saltgruvrna, som också var Bochnias viktigaste näring. Stadsböckerna anger också att minst två av gruvorna drevs av judar, med kungens tillstånd.

Men relationen mellan den judiska befolkningen och de kristna i Bochnia var ansträngd, vilket torde ha berott på rivalitet inom gruvnäringen. Det var möjligen också därför som de kristna anklagade judarna år 1605 för att vanhelga kyrkan. Det gick så långt att de kristna sände en anmodan till kungen om att judarna borde straffas för dessa handlingar. Men judarna försvarade sig med att allt bara var ett påhitt för att straffa dem. Kungen valde dock att lyssna på de kristna och judarna fick tolv veckor på sig att lämna staden och allt de ägde. De flesta bosatte sig i närliggande Wiśnicz eller Wieliczka. Förbudet för judar att bosätta sig i Bochnia skulle gälla fram till 1867 då de habsburgska myndigheterna lyfte inskränkningen.

Den första judiska familjen hade faktiskt bosatt sig i Bochnia redan 1863. De hade nämligen förlorat allt de ägde i en brand något år innan. Och bara några år senare hade de fått sällskap av flera andra. De kom bland annat från Wiśnicz, men även från Tarnów, Rzeszów och från Lviv. Bochnia låg nämligen på den nyligen invigda och vältrafikerade järnvägen som knöt ihop den västra delen av Galizien med den östra. Vid förra sekelskiftet skulle judarna utgöra över 20% av stadens invånarantal. Snart upprättades en begravningsplats, slakteri, skolor, en mikvah för rituella bad samt flera bönhus, eftersom det var olika inriktningar inom judendomen som utgjorde det judiska samfundet i Bochnia.

Judarnas betydelse för Bochnia skulle gradvis stärkas. Många av dem hade utbildat sig vid Jagellonska universitetet och återvände efter studierna till staden och öppnade läkarpraktiker, advokatbyråer, de var verksamma inom detaljhandeln och förstås också som lärare. För att åskådliggöra deras betydelse för Bochnia kan man nämna att under mellankrigstiden ägdes hart när alla av stadens butiker av judar.

Men 1930-talet skulle också kännetecknas av ständiga antisemitiska kampanjer och livet var nog inte alltid så lätt för Bochnias judar. Och värre skulle det bli, ty när tyskarna ockuperade staden skulle stadens 3000 judar förvisas till gettot. Där trängdes de ihop på några få gator, och snart anlände även judar från angränsande städer och byar. Under en period levde, trängdes, svalt och terroriserades både fysiskt och psykiskt 15 000 judar i Bochnias getto. Till sensommaren och hösten 1943, då tyskarna inledde likvideringen av gettot. De som inte mördades på stället förvisades till förintelseläger, där majoriteten skulle gå under.

De första dagarna efter krigsslutet skulle först ett tiotal judar anlända, och snart anlände ytterligare några fler. I juni 1945 skulle de vara runt 100 i staden, men bara tre månader senare hade fler än hälften lämnat staden för USA Västeuropa eller Israel. Varför de lämnade så snart förtäljer inga källor, men måhända var de inte välkomna. Till slut var det bara ett tiotal judar kvar av det som en gång hade varit ett vitalt judiskt samfund i Bochnia.

Det enda som idag vittnar om detta rika judiska liv är ett monument över Förintelsens offer, en monter på museet med en torah från 1926 samt de plaketter runt om i Bochnia som berättar om judarnas liv, men också om Förintelsens konsekvenser och tyskarnas ohyggliga dödsmaskineri.

Dagens anteckning – 16 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

I en monter på Stanisław Fischer-museet i Bochnia, några mil öster om Kraków, står ett instrument uppställt bland de andra. Med sin något strama uppsyn står den där och månne försöker blåsa upp sin resonanslåda så gott det nu bara går. Det är nästan så att man kan tycka att den ser lite högfärdig ut, där den står. Men så är det också ett unikt polskt instrument, vilken faktiskt är en del att yvas över.

Oktawka heter instrument i mitten (vi återkommer till den till vänster om dagens huvudrollsinnehavare, medan det torde stå klart för de flesta att den till höger är en violin) och är som sagt ett polskt instrument. Det kan förvisso vara så att liknande instrument finns på andra platser, men en oktawka är en oktawka och är därmed unik.

Det går givetvis inte med säkerhet att säga när den första oktawkan byggdes, men det finns forskare som menar att de har slagit fast att den första oktawkan kunde höras på 1300-talet då närmare bestämt i hovkapellet hos drottning Aldona av Litauen, som var gemål till kung Kasimir III. Det finns nämligen källor som beskriver hur en slags fiddla kunde höras bland de andra instrumenten, och eftersom oktawkan är en extremt närgången släkting till fiddlan, menar forskarna att det var då oktawkan hördes för första gången. Men som den vakna läsaren redan noterat var det möjligen inte en oktawka som hördes utan en fiddla, så det där med oktawkans egentliga födelseplats är nog svårt att bestämma.

Det är däremot allmänt känt att oktawkan var mycket vanligt förekommande under 1800-talet i bergstrakterna häromkring, närmare bestämt västra Beskiderna och Podhale. Idag ingår kanske oktawkan inte bland de mest använda instrumenten bland polska folkmusiker, men det finns de som fortfarande bygger oktawkor samt de som spelar på dem.

Så vad är få en oktawka? Jo, det är nästan en violin, eller fiddla, men de skäl som gör den annorlunda är i huvudsak två. För det första har vi dess konstruktion. Den tillverkas av ett stycke trä som gröps ur. Den består alltså inte av flera stycken av trä som fästs samman, som är fallet med fiddlan, eller violinen för den delen. Den har, som synes på bilden, inte heller någon midja. Att den har fyra strängar gör den däremot ganska normal i sammanhanget. Men det som verkligen gör en oktawka till en oktawka är dess klang, ty ljudet som lämnar detta instrument ska vara ljust, ja, en del beskriver det som gällt. Den lär ofta vara stämd en oktav högre än andra stränginstrumenten, så nog kan det vara högt och stundom skrikigt. Och dessutom man kan ju ana att det rör sig om en ganska stum klang, då resonanslådan inte kan bli särdeles stor om man ska gröpa ur en träbit av slik sort.

Och instrumentet till vänster då, undrar du kanske nu. Dessvärre fanns det ingen uppgift om den på museet, men en gissning är att det är ett annat polskt stränginstrument kallat mazanki. Detta instrument förknippas främst med Storpolen och dess konstruktion påminner mer om en vanlig violin, fast att den vanligtvis har tre eller fem strängar. Men eftersom den inte är bördig från trakten lämnar vi den därhän.


Torget i Bochnia där besökta museum ligger.

Dagens anteckning – 15 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ett hart när ensamt moln på himlen speglar sin luddiga fysionomi på Wisłas yta. Det är nästan som en tanke, ty molnets form är till förväxling lik en fisk. Måhända en mört, eller en abborre. Och se där, under ytan vid stranbrynet syns faktiskt små fiskar simmar omkring i den slags ordning fiskar vill ha det. Att fånga dem på bild, eller artbestämma dem är något som jag dessvärre inte förmår ens med dessa.

I Wisła sägs det finnas ungefär 30-40 olika sorters fisk och de olika karpsortena verkar dominerar. Mört, löja, sarv, stäm, vimma, braxen och så vidare. Jag kan inte se skillnad mellan dessa. Här finns också abborre, gös, gädda som tillsammans gärna äter upp de förra om de får chansen.

Men i djupet kan det tydligen också gömma sig ytterligare ett hot mot alla andra fiskar, nämligen malen. Dessa är väldiga fiskar som i dessa trakter kan bli över två meter långa och väga hela 70 kilo, och de tillhör därmed de största insjöfiskarna. De kan dessutom bli mycket gamla, och det är inte ovanligt att de blir 70 till 80 år, då de torde vara ganska malätna vid det laget (ursäkta ordvitsen). Malen har faktiskt inte fjäll, utan kroppen täcks helt av ett slags slem typiskt för denna fisk. Den har därtill långa strån, likt morrhår, längst fram på huvudet som fungerar som känselspröt och smaklökar.

Malar föredrar att vara vaken om natten och då jagar den som sagt gärna andra fiskar, men den är tydligen inte kräsen utan kan lätt sluka små grodor eller i vissa fall även sjöfåglar. Det finns faktiskt nutida skildringar om att den även gett sig på människor, men det torde vara ett undantag.

Fast inom slavisk mytologi förknippas malen med vattenmannen Vodjanoj. Ni vet det ondskefulla väsen som sägs ha fört bort badande människor, särskilt små barn, och då helst om natten. Malen ska enligt denna sägen ha agerat som Vodjanojs häst, och den fick därför öknamnet “djävulens häst”. Dessutom betraktades malen själv som sällsynt ondskefull och man såg till att försöka hålla sig väl med den på alla upptänkliga sätt. Bland annat undvek man att äta malen, eftersom man trodde att dess herre, alltså Vodjanoj, skulle kunna komma och hämnas.

Idag underviker man att äta mal av andra orsaker. Den är nämligen fridlyst i Sverige. I Polen är beståndet lite större, men det finns flera regler för att förhindra att malen fiskas ut. Bland annat måste den väga över 70 kilo samt att man inte får ta upp fler än en mal per dygn. Men jag vet inte om jag tycker den låter särskilt aptitlig, då den ska ha ett ganska fett kött och inte heller ska det vara ovanligt att den smakar lite dy. Hua.

Så med andra ord är det nog bäst att låta bli malen. Om inte annat för det där med Vodjanoj.

Dagens anteckning – 14 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Natten gör sig redo att lägra staden. Runt kyrktornen och över Wisłas svarta kropp skymtar stundtals fladdermössen till. Med sina snabba vingslag flyger de spänstigt i jakt på sina byten. Deras små kroppar antecknas tydligt mot himlens kvardröjande blå färg. Blå timmen kallas som bekant stunden då några få vilsna solstrålar från andra sidan horisonten ännu lyckas hålla kvar i det övre lagret av atmosfären. Och för att nå oss måste de tränga igenom ozonskiktet, som girigt slukar de röda och oranga tonerna. Men de blå lyckas ta sig vidare och därav färgas himlen djupt blå under den stund som färgen har namngett.

När man står där och ser efter de sista resterna av den dag som varit, är det lätt att få för sig att den blå timmen verkligen ska sträcka sig över en hel timme, men de som studerat den blå timmens olika stadier har också noterat att den blå timmen är mycket kort. Faktum är att den inte ens orkar hålla sig vid liv mer än sisådär tjugo minuter.

Annat är det med den gyllene timmen. Den kan under vissa årstider faktiskt hålla ut nästan hela sextio minuter, innan den måste lämna över stafettpinnen till sin alltså lite vekare blå kusin, som alltid besegras av den svarta natten. Och ikväll på Piłsudski-bron kunde jag faktiskt studera en sådan överlämning, när den gyllene timmens sista strålar gjorde sin sedvanliga, smått koleriska, sorti.

Å andra sidan kan man ju mena att den blå timmen ändå måste ha något slags släktskap med med den blå färg som utgör dagsljusets himmel. Och faktum är att de faktiskt är släkt på något vis, men eftersom mina kunskaper i fysik är mycket bristfälliga lämnar jag ett längre resonemang om detta dithän.

Men nu känner jag känner mig nödgad att tillägga att dessa associationer under dagens anteckning inte har någonting att göra med politisk färgsättning, om nu någon av er trodde det.

Dagens anteckning – 13 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

När ni andra hänger er åt att följa olika staplar som flyttas upp eller ner allt efter väljarnas önskan, tänkte jag uppehålla mig vid en liten hoppspindel. Ja, längre än så har jag inte lyckats artbestämma den lilla krabaten på ungefär fyra millimeter som idag hade svårt att slita sig från min närhet. Och eftersom hoppspindlar är en intressant men ack så underskattad insekt passar det ju bra som förströelse en sådan här kväll.

Hoppspindlar är faktiskt den största familjen bland spindlar och utgör hela 13% av hela världens population av spindlar. De består av över femtusen arter uppdelat på ungefär sexhundra släkten, vilket tydligen är mycket i en jämförelse med andra spindlar. Gemensamt för hoppspindlar är att de är väldigt små. Praktiskt taget alla är mellan fyra och tolv millimeter. Deras kroppar är därtill nästan alltid klotrunda och benen dessutom oftast förhållandevis korta, sett ur spindlars perspektiv.

På tal om perspektiv, det är faktiskt något hoppspindlar har, ty de har den stora fördelen att kunna observera hela sin omgivning. Åt alla håll samtidigt. De har begåvats med åtta ögon som sitter strategiskt placerade så att de ger dem total kontroll på allt som pågår omkring dem. Det verkar dock förhålla sig som så att alla ögonen är i par på något sätt, och det är de som sitter mitt fram på deras huvuden (om det kallas så i spindlars värld) som är de mest utvecklade. Med detta ögonpar har de till och med färgseende.

Precis som andra spindlar har de möjlighet att spinna trådar, men de verkar inte använda trådarna för att spinna ett nät. Istället fäster de tråden vid sitt bo, och utför sedan ett slags bungyjump med tråden och hoppar iväg med den för att kasta sig sig över sitt byte.

Och det var också så vi möttes idag, hoppspindeln och jag. Den kom helt enkelt ned svingande från sitt bo och hoppade på mig. Ovetande om krabatens livsviktiga tråd viftade jag till och hoppspindeln hamnade på marken, oförmögen att klättra upp längs sin lina till sitt bo. Sedan satt den där på marken och tycktes spinna på en plan att ta sig upp i trädet igen. Möjligen hade den även något ofördelaktigt att säga om mitt vevande med armarna.

Nåväl, eftersom hoppspindlar har en så oansenlig storlek och därför inte riktigt gör sig på bild, lämnar jag er även med en bild av Wisłas spegelblanka fysionomi.