viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Det finns de källor som menar att den som namngav majs var Columbus. Men tydligen tvistar man om det verkligen förhåller så. Kanske var det någon annan som kom på namnet och han bara knyckte det (just likt honom, kan man tycka). I vilket fall som helst hade majs ett helt annat namn redan före Columbus och man åt och odlade majs flera tusentals år innan han överhuvudtaget existerade.

I purépechariket, som hade sin storhetstid århundraden före Columbus anlände Mexiko, var majs hart när helig och man skapade bland annat skulpturer av majs för att visa sin aktning för både plantan och gudar som ansågs styra över skördar och växtlighet. Det förekom även folkgrupper som menade att det existerade en slags majsens ande som man helst skulle hålla sig väl med, annars kunde man få diverse otrevliga problem. Det är dock lite oklart vad dessa folk kan ha kallat majs. Ordet “tlaolli” förekommer, men det är inte säkert att det går att knyta till exempelvis purépechariket. Hur man än kallade majs, är det många bedömare idag som menar att rikena i Mesoamerika aldrig hade uppnått den blomstring de gjorde, om det inte vore för majs.

Både i ukrainskan och polskan kallas majs för kukurudza (på ukrainska кукурудза), och om dess härkomst tvistar även här de lärde. Det finns de som menar att ordet är ett slags onomatopoetiskt ord som skulle ha färdats från Balkan till dessa trakter och vara sprunget ur de läten som används när man kallar på exempelvis höns. Men det finns de som tvivlar på detta samband och istället hävdar att det kommer ur ett rumänskt dialektalt ord för grankottar. Där ser man!

Nåväl, kukurudza för nästan alltid mina tankar till höns och dessutom vidare till kantareller. Nej, inte för att de båda är gula utan snarare för att dessa svampar på polska kallas för kurki, vilket jag fått lära mig betyder “liten höna”. När jag vrickar tungan på kukurudza kommer oftast bara ett litet kurki ut. Men tack och lov lyckades handlaren på marknaden idag ändå utröna vad jag önskade och jag fick min kukurudza.

Dagens anteckning – 7 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Man kan ju inte med säkerhet säga vad det är för flöjtist, huruvida det rör sig om en ung kvinna eller ung man, men att flöjtisten sällskapas av två ulliga får skvallrar väl om att det torde vara en herde som underhåller sina skyddslingar med en visa. Kläderna säger oss dessutom att det rör sig om en huzul. Mer än så kan vi dock inte veta.

Men vad vi däremot kan säga med bestämdhet är att vi tittar på ett ypperligt exempel på Kosiv-keramik. Kosiv är ett litet samhälle i regionen Ivano-Frankivsksjtjyna i den västra delen av Ukraina, som skickligt balanserar vid Karpaternas fot. Det är detta område som bergsfolket huzulerna kallar sitt hem. Marken i detta område är rikt på en särskild vit lera, så det är inte att undra på att folket redan för hundratals år sedan började utveckla kunskap om keramik.

Det var först i slutet av 1700-talet som Kosiv-keramiken fick den prägel som vi känner den idag. Man började då skapa ljusstakar, kakelplattor och krus med en särpräglad ornamentik, med stiliserade blommor, djur och växter, människor som utförde olika vardagliga sysslor samt helgon. Ibland återgavs hela berättelser och scener ur legender på keramiken. Idag har kunskapen om vilka som skapade dessa första alster av Kosiv-keramik gått förlorad, men under slutet av 1800-talet skulle flera keramiker göra sig ett namn och de fick ställa ut på hantverksmässor i storstäderna, såsom Lviv.

I lilla Kosiv fanns i mitten av 1800-talet ett tjugotal keramiker som konkurrerade med och ibland stal idéer och uppslag från varandra. Det var sålunda en enormt livaktig och kreativ miljö och ryktet om keramiken skulle därav även nå kejsaren Franz Joseph i Wien, och under ett besök i trakten införskaffade han Kosiv-keramik till en kakelugn i palatset Schönbrunn.

Kosiv-keramikens glansperiod var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, och det var också då som intresset för allmogekonst och folklig tradition var som starkast över hela Europa. Men när Sovjetunionen tog över makten i området slog de snabbt sönder verksamheten. Man förbjöd helt enkelt keramikerna att ha sina egna verkstäder och etablerade stora keramikfabriker med maskinell tillverkning av föremål med motiv från Kosiv-keramiken.

Det skulle dröja till Sovjetunionens fall innan huzulerna i området åter kunde öppna privata verkstäder, och sedan 2019 finns Kosiv-keramik med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Idag har Kosiv-keramiken blivit riktigt i ropet, ja, faktiskt nästan som för 100 år sedan. Och en av dessa skapelser har alltså hamnat i mitt hem, genom en kär väns försorg.

Dagens anteckning – 6 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Precis där floden Rudawa flätar in sitt flöde i Wisłas kraftfulla ström, paddlar några kajaker nedströms i riktning mot Wawel. Jag följer dem med blicken när de glider fram längs med boulevarden, där cyklister och fotgängare tampas om utrymmet. Några italienska turister tycks vara okunniga om att cykelbanor är avsedda för cyklister och de blir tillrättavisade av en krakowitisk cyklist på ett sådant där polskt vis; abrupt, nästan bryskt men ändå helt oklanderligt. Italienskorna hoppar än hit och än dit och håller i förskräckelsen nästan på att krocka med en skylt som lyder “BULWAR RODŁA”.

Från en svensk horisont skulle man nästan kunna tro att ordet rodła är en slags finurlig polsk sammanslagning av orden “ro” och “paddla”, men då har man hoppat i galen tunna. Rodła, eller rodło som ordet lyder i dess grundform, är förvisso en sammanslagning av ord, men av ett helt annat slag. Det är nämligen en sammansättning av förledet i ordet “rodzina”, som betyder familj eller släkte, och suffixet i “godło”, som betyder emblem.

Nyordet skapades 1932 och till den utformade man även ett emblem. Anledningen till detta tilltag var att polackerna i Polen ville ge den polska minoriteten i Tyskland en möjlighet att samlas kring en gemensam symbol. Det förhöll sig nämligen som så att tyskarna förbjöd alla andra nationella symboler än den nazistiska flaggan.

Emblemet som man skapade var en synnerligen stiliserad återgivning av Wisłas lopp genom Polen, vilket också passade den tidens ideal, som bekant dominerades av en överdriven tillgivenhet till funktionalism. Med andra ord är det en symbol som det är svårt att få några känslor för och inte heller är det en särskilt vacker. Men en gång tjänade den sitt syfte, som en opposition mot nazismen och ett sätt knyta polackerna på båda sidor om den polsk-tyska gränsen närmare varandra. Med andra ord var både ordet rodła och dess tillhörande emblem en slags antinazistisk symbol. Passar ju bra idag är påminna om, då många tycks ha glömt vilka nazisterna faktiskt var.

De italienska turisterna tycks nu äntligen upptäckt den vita gränsdragning som finns för att skilja mellan cykel- och gångbana, och de knatar nu lydigt på rätt sida.

Dagens anteckning – 5 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Den står som jag lämnade den på fältet, som nu har förvandlats till en gyllene stubbåker. Trankilt och majestätiskt står den där så som sig bör, ty den är trots allt en ek.

Ekar äger genom sin livslängd och förtjusande yttre en särskild lockelse på de flesta av oss. Dessvärre har ekarna även en dragningskraft på åska och blixtar, vilket har lett till att de inom slavisk mytologi kallas för Peruns träd. Perun är som ni vet en slavisk åskgud, och det är ju inte särskilt lyckat att få dennes uppmärksamhet, vare sig om man är en ek eller någon annan för den delen.

Man skulle kunna säga att till följd av ekarnas samröre med Perun blev de också indragna i olika kulter. Det här har man lyckats slå fast genom en del remarkabla fynd. Precis där floden Desna förenar sig med den större Dnipro i närheten av Kyjiv, har man hittar ekar där fyra käkar från vildsvin har vuxit in i trädets stam. Tillsammans bildar käkarna ett kvadratiskt mönster. Man har därtill lyckats fastställa, genom C14-metoden, att man någon gång under 700-talet anlagt eldar vid trädens stammar. Sålunda har man dragit slutsatsen att det pågått någon slags ritual vid ekarna. Det återfinns också berättelser i en krönika från 900-talet om olika ritualer vid ekar på ön Chortytsja i floden Dnipro. Denna skrift låter oss också förstå att de som ägnade sig åt dessa ritualer var varjager, alltså vikingar.

Med andra ord verkar det vara lite oklart vilka det var som ägnade sig åt olika ceremonier vid ekar; om det var nordbor, alltså vikingar eller varjager, eller om de i sin tur lät sig inspireras av den mytologi som vördades i området.

Hur det nu än förhåller sig med den saken kan man ju önska att den avildade eken lyckas undvika att dra till sig Peruns uppmärksamhet. Men att den ändå tycks fått en nordbo på halsen.

Dagens anteckning – 4 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Mot en husvägg i Podgórze i Kraków står en solros och blommar i plural. Det är som om varje blomma äger sin egen personlighet, där de står tillsammans. Men egentligen består faktiskt varje blomma av flera små blommor som med gemensam kraft sluter sig samman och bildar en stor enhet. Med andra ord är varje blomma ett slags kollektiv. För att komplicera bilden ytterligare rör det sig inte ens om en slags blommor i blomman, utan de är av två olika, där mitten utgörs av diskblommor och kanterna pryds av strålblommor. Följaktligen är det ett hav av blommor vi beundrar när vi skådar en enda solros. Men de står inte heller ens stilla, ty som alla vet ägnar sig solrosor dessutom åt heliotropism, vilket innebär att de vänder sina blomsterhav mot solen.

Man skulle nu kunna tycka att detta är tillräckligt för att göra solrosen ensam i sitt slag, men då har man förstås glömt att varje blomma i solrosblomman blir ett frö, vilka i sin tur inte bara är goda att förtära, utan kan även odlas till nya solrosor eller pressas till olja. Till yttermera visso kan praktiskt taget hela växten användas, enär till och med den starka stammen kan användas som bränsle.

Allt detta gör att solrosen är en ypperlig symbol för Ukraina och ukrainarnas heroiska kamp mot den ryska aggressionen. Om ukrainarna inte hade ägt en särdeles förmåga organisera sig, hade modet att gå tillsammans eller om de inte hade riktat alla sina resurser mot denna kamp vore de kanske förlorade idag. Och om de inte hade klarat att rikta sig bort från mörkret och istället vända sig mot ljuset, hade deras krafter kanske också tynat bort.

Men även om ukrainarna är starka som solrosor behöver de också stöd. Därför uppmanar jag er att stödja Ukraina. Det finns många sätt, men idag vill jag göra er uppmärksamma på den ideella organisationen Samarbete för Ukraina, som den 20 september anordnar en välgörenhetsauktion och kulturkväll på Estniska huset i Stockholm. Om ni inte har möjlighet att komma kan ni ändå bidra till deras humanitära insatser till stöd för Ukraina genom att swisha till 1230 459 859.

Slava Ukraini🌻

Dagens anteckning – 3 september 2026

Category: by sophie engström
Tags:

Hemma. Jag känner på ordet. Trevar över det med tankens fingrar. En smula varmt och mjukt. Nästan ludet likt en filt av ull. Och själva ordet bäddar in mig i en kokong av frid. Där tiden stannar upp, sätter sig till rätta för att hämta andan.

Och den där känslan är nog som starkast när jag varit ifrån hemma en stund. Det är lite som om vi bekantar oss på nytt med varandra. Hälsar lite blygt och gör några trevande närmanden. Och understundom är det som om vi inte känner varandra alls. Hemma verkar också ha levt sitt eget liv när jag var borta. Ibland har hemma även lagt saker på nya platser, flyttat på dem dit jag inte alls trodde de var.

Det verkar också som om hemma har klätt upp sig. Gjort sig lite finare än jag minns. Och dessutom har hemma parfymerat sig på ett angenämt sätt. En doft som känns så bekant, men också som helt ny.

Men själva processen att bekanta sig går faktiskt rasande fort. Innan jag vet ordet av är det som om vi alltid känt varandra, hemma och jag, precis så här, och som om vi aldrig egentligen har varit ifrån varandra.

Jag antar att det är något som man kan betrakta som en mycket fin vänskap.

Dagens anteckning – 2 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

I tanken hinner jag ibland upp mig själv. Vi står och tittar på varandra. Lite oförstående. Eftersom det inte alltid är så angenämt att träffa sitt jag. Men det finns tidpunkter där mötet ändå är berikande, som när jag plötsligt fångar mig själv på en åker utanför Lund. Eller rättare sagt på tåget mot Kastrup där åkrarna stressat flimrar förbi som om de vore på väg mot ett viktigt möte. Plötsligt minns jag någon dag i min barndom då jag bodde i dessa krokar. Jag ser mig själv på cykeln, ilande iväg mot en åker. Jag har nämligen fått syn på ett väldigt berg skapat av en av alla bönder häromkring. När jag närmar mig ser jag att berget bonden skapat består av stora betor. Och plötsligt, innan jag vet ordet av, dyker bonden upp. Kanske sa vi något till varandra, men det är inte något jag minns. Vad mitt minne vill påstå är bonden tog en av betorna i sina händer och med en kniv av något slag skar han ett stycke. Sedan verkar det som om han bjuder mig att smaka, och att jag tar en tugga. Det var förvånansvärt sött och jag tittade förbryllat på honom. “Sockerbetor”, har jag för mig att han sa. Ja, det var minnet som plötsligt hann i fatt mig. Fast om sanningen ska fram var minnet aldrig förlorat, utan en bild jag återkommer till varje gång jag passerar Lund. Kanske för att minnet är så mycket Skåne.

Och av någon anledning hålls denna tanke kvar ända till det att jag flyger in över den polska landskapet, och jag möts av dess lapptäcke av åkerbitar, som av någon anledning tycks vara det som håller landet samman.