Man kan ändå tycka att det är lite märkligt att Yggdrasil är – och inte “var”, ty världsträd ställs väl aldrig i preteritum – en ask. Betänk bara att asken är det träd som är sist ut med att fälla ut sina små bladknyten om våren och dessutom förefaller vara först med att få den gula färgen och sedan låta sina löv slokörat dala mot marken. Ganska svagt av ett världsträd kan man tycka.
Men som så ofta med den typen av av generalisering av fakta visar den sig vara något av en myt. Asken släpper sina löv efter första frostnatten och ibland infaller den faktiskt senare än när exempelvis björken tycker det passar sig att klä av sig. Och dessutom är det så att det bara är de äldre askarna som är sena på våren. Unga askträd kan mycket väl få gröna blad mycket tidigt.
Men låt oss återvända till mytologiernas och folktrons värld, ty den är på många sätt mycket mindre komplicerad än vår tillvaro. Det kan nämligen intressera att det inte bara är inom fornnordisk mytologi som asken förekommer och har betydelse. Inom flera olika slaviska traditioner intar asken tydligen en särställning. Såsom exempelvis med en tjeckisk uråldrig föreställning om att den onde tycker särskilt illa om asken, och därför inte låter blixten slå ner i den. Av den anledningen finns det en uppfattning att det är ett säkert träd att skula under när den slaviske åskguden Perun drar fram över himlen. Även inom polsk folktro förekommer askträdet som anses bland annat kunna skydda boskap. Därav plockar man askkvistar och sticker in dessa i väggarna till ladugårdarna under natten Kupała, en natt då många onda andar sägs vara i farten.
Å andra sidan vet jag inte om dessa seder är så utbredda nuförtiden. Måhända har askens magiska kraft falnat i vår samtid. Men dess gula löv är varje år något av en särdeles fager fägring att skåda, vilket väl också är en sorts magi.
Om man tillhör den lilla skara som känner sig nödd och tvungen att bevista olika framföranden av konstmusik, kan man understundom sucka tungt över alla da capo på program som man förväntas trakta efter. Ty sakförhållanden är som sådana att de flesta säsongsprogram innehåller samma verk och tonsättare år efter år. Och om man nu väljer att invitera någon sällsynt gäst till programmen landar valet nästan alltid på något nyskrivet. Det verkar vara väldigt få som kommer på tanken att man kan damma av äldre verk som av olika anledningar oförtjänt hamnat i skamvrån.
Jag skulle utan att förta mig alldeles kunna rabbla upp flera sådana verk som jag tycker borde framföras oftare, men eftersom jag just nu är inne i en (för mig helt oväntad) period där jag helst lyssnar på dansk konstmusik, väljer jag därav att lyfta ett sällan framfört verk av en av de danska storheterna, nämligen Niels Gade (1817-1890) och hans underskattade femte symfoni (op 25) från 1852.
Vid en första anblick tycks symfonin vara helt ordinär. Den har fyra satser och en orkestering som inte får en att höja på ögonbrynen. Eller vänta nu, det där sista stämmer ju inte alls. För det är ju orkesteringen som är det som gör den annorlunda. Symfonin har nämligen ett solopiano, som har en slags meningsbärande funktion. Pianot är alltså framträdande, och utgör ofta en slags kärna i symfonins harmonier, men trots det är den inte av det slag som ofta kännetecknar just en pianokonsert.
Symfonin kan därför varken beskrivas som en renodlad symfoni, eller en pianokonsert så som vi lärt oss att de ska låta. Man brukar säga att pianot i denna symfoni har en så kallad obbligato-stämma, med vilket menas att dess stämma är oumbärlig för stycket, trots att det inte är så att allt fokus i symfonin ligger på pianot. Denna teknik förekom under barocken, men därefter hade nästan ingen tonsatt något liknande fram till Gades tid. Faktum är att det inte har skrivits många liknande symfonier efter honom heller.
Vad var det då som fick Gade att plita ner noterna på detta sätt i sitt partitur? Varifrån fick han sin inspiration till att skriva ett så banbrytande verk? Om detta tiger källorna, men månne berodde det på den person som symfonin tillägnades, nämligen hans blivande hustru Emma Sophia Hartmann. Man skulle kunna säga att hon föddes in i musiken. Hennes far var Gades tonsättarkollega J.P.E Hartmann, som precis som Gade, är en av de viktigaste danska tonsättarna.
Men det kan också vara så att symfonins utformning kom sig av Gades vänskap med paret Schumann och Felix Mendelssohn. Gade skulle sedemera efterträda Mendelssohn på posten som chefsdirigent i Leipzig samt var verksam på musikkonservatoriet i samma stad fram till Slesvig-holsteinska kriget bröt ut. De dansk-tyska relationerna blev med det kriget mycket frostiga, vilket ledde till att Gade tvingades flytta hem till Danmark. Men det skulle också drabba honom när han besökte Leipzig några år efter kriget för att framföra sin femte symfoni. Initialt var reaktionerna positiva, men symfonin fick därefter inte några varmare recensioner i pressen. Den var helt enkelt för dansk, enär Gade var dansk. Det är också möjligt att den gick ett liknande öde till mötes i Danmark, men då för att den var för tysk. Ty tonspråket bär samma sinnelag som går att finna hos paret Schumann och Mendelssohn.
Och inte heller förde symfonin någon lycka med sig till dess inspirationskälla Emma Sophia. Hon skulle tragiskt nog gå bort i barnsäng bara tre år efter att Gades symfoni hade sin premiär.
Men trots dessa olyckor som förföljt symfonin är det ett underbart levande stycke musik, med ungdomlig entusiasm och fräschör, som vackert bryts av i den mer melankoliska andra satsen. Med andra ord väl värd att lyssna på, samt sättas upp lite oftare.
Väl uppe på berget kan jag låta min blick följa beskidernas inbjudande bergsryggar. Genom diset ser jag hur deras kullar löper upp och ner, och mjukt flätar in sina fysionomier i varandra. En vårtbjörk släpper elegant ut sina grenar och skapar på så sätt en smakfull inramning av vyn.
Man får något av ett fågelperspektiv på tillvaron när man befinner sig här. Som om tanken enklare flyger över de olika bekymmer och orosmoln som hör vardagen till. Kullen jag befinner mig på är också uppkallad efter ett visst sorts fågelsläkte, nämligen den lille mesen, och kallas därför Sikornik. Mesarna är onekligen små, och det är också därför de kallas för mesar. Ordet kan, enligt SAOL, komma från det flamländska “mijsel” som betyder “smula” eller “liten bit”.
Här är det också tätt mellan dessa små mesar, och deras vana trogen kniper de inte näbb. Från buskarna och träden hörs ett och annat karaktäristiskt “sisisi” från någon talträngd blåmes. Vilken förvisso kan vara lite svårt att skilja från stjärtmesens lite mer utdragna betoning av “sii-sii-sii”. En talgoxe har ett och annat att säga om saken och stämmer upp i ett mer högljutt “tjitt”.
Överhuvudtaget tillhör mesar bland de mest snacksaliga av våra fåglar. Faktum är att de kommunicerar om precis allt. “Nu sitter jag här”, “nu äter jag här”, “flytta på dig det är min gren”, “nu flyger jag”, “vem är det?”, “en katt, en katt, en katt”, “vad har vi här? vad har vi där?, “var har du varit?”, “är det du nu igen?”. Ja, så håller de på.
De verkar till och med tala i sömnen, för det inte ovanligt att man i natten kan höra någon av dem utbrista “tjitt”, eller “sisi” eller liknande. Det är nästan så man kan tro att talesättet “liten på jorden, stor i orden” syftar mesarna. För de är egentligen bara tysta om det uppstår en hotfull situation. Annars pladdrar de på.
Vid närmare eftertanke är det inte omöjligt att man var en mes i sitt förra liv.
Ovanför kyrkan på Skałka (även kallad Sankt Mikaels och Sankt Stanislaus kyrkan) har en måne sökt sig upp på himlen. Dess runda fysionomi har sedan urminnes tider skapat en ljuskälla under skördetid för dem som skördar på åkrarna. Därför kallas den ofta för skördemåne. Men i Krakóws centrum är det ingen som skördar grödor på fälten. Här tycks alla ha fullt bestyr med att jaga upplevelser. Restaurangerna är fulla till sista plats. Köerna till Wawel ringlar sig långa och andra har satt sig på slänten nedanför slottet för att beskåda solnedgången.
Men under dagen har man inte bara jagat upplevelser. Det har även varit de som jagat röster. Ja, även här är det val, men dock bara (om det nu är så bara) till rollen som borgmästare. Som någon av er kanske minns lyckades en grupp missnöjda väljare, politiker och affärsmän samla ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kasta ut borgmästaren Aleksander Miszalski, som valdes i demokratiska val 2024. Men några ansåg att han lånade för mycket pengar samt gick för hårt fram med att införa miljözoner som skulle förhindra att äldre bilar från angränsande områden kunde köra in i staden. Så man startade en insamling av namnunderskrifter för att kasta ut honom. Också ett konstigt system, kan man tycka. Varför arrangeras det val överhuvudtaget om det sedan går kasta ut borgmästaren om hen tar beslut man inte tycker om?
Efter att den förre borgmästaren sparkats ut gjordes faktiskt en opinionsundersökning för att mäta om det fanns stöd bland invånarna för införa miljözoner i Kraków, och det visade sig att en klar majoritet faktiskt var för att sådana infördes. Det här måste ha förvånat många och däribland affärsmannen Łukasz Gibała, som var en av dem som var drivande i kampanjen mot den tidigare borgmästaren. Gibała, som är politiskt obunden, har under decennier försökt få makten i staden, utan att lyckas. Men nu ser det faktiskt ut som han kan bli borgmästare, och det efter att ha öst in pengar från sina företag, dels i kampanjen mot förre borgmästaren samt nu i sin egen kampanj.
En del menar att han försöker köpa Kraków och de tillägger att han nästan helt har tömt sina företag på pengar och är fattig som en kyrkråtta och därför är nödgad att vinna. Men detta är alltså rykten och det är alltid vanskligt att veta hur hög sanningshalten är i sådana där.
Ikväll har det alltså varit första omgången i detta val, och hart när 40% av de röstberättigade gick och röstade. Eftersom ingen fick över 50% väntar en ny omgång med de två toppnamnen väntar om två veckor. Hur gick det för Łukasz Gibała, då? Jo, enligt vallokalsundersökningen samlade han som väntat flest röster, runt 34%. Men sanningen att säga var det inte riktigt någon övertygande seger. På andra plats hamnade Monika Piątkowska, som är kandidat från regeringspartiet Medborgarplattformen, med 24% eller möjligen 28%. Med hennes resultat kan Donald Tusk & co. dra en lättnadens suck. Det är nämligen något av en upprättelse för regeringen, eftersom den förre borgmästaren också kom från detta parti.
Nu väntar två veckor med kampanjande och med tanke på att så mycket står på spel för Łukasz Gibała och även regeringspartiet, är det mycket sannolikt att den också blivit smutsig.
Nåväl, vem som vinner får vi se om två veckor. Om det går att köpa sig en stad eller om regeringen får en revansch. Det enda vi vet med säkerhet är att en redan skuldsatt stad fått gräva djupt i sina fickor för att hitta pengar till ytterligare ett borgmästarval.
Man skulle kunna tro att tomat är det enda ord som svenskan har lånat från aztekernas språk, men så förhåller det sig tydligen inte alls. Vi slänger oss nämligen gärna med ord som choklad, kakao, chia, chili, avokado eller kayote, vilka alla på ett eller annat sätt kan kopplas till aztekernas språk. Ordet tomat betyder “svullen frukt” och det stämmer ju ganska väl, frånsett att tomat inte alls är någon frukt, utan ett slags bär som dessutom är släkt med potatis.
Carl von Linné gav tomaten det latinska namnet Solanum lycopersicum, där solanum just är det latinska ordet för en potatisväxt. Lycopersicum är däremot långt mer fantasieggande, ty ordalydelsen i en översättning är “vargpersika”. Hur han landade i slutsatsen att tomater är varglika persikor är en gåta som jag helst låter varar obesvarad, enär fantasin i detta fall helst vill löpa fritt.
Om vi har lånat tomaten från aztekernas språk, så har de flesta slaviska språk lånat sitt tomat-ord, pomidor, från italienskan. Pomidor är en sammansättning av orden pomo för äpple och d’oro för gyllene. Man kan ju tycka att det är märkligt att man valde ordet gyllene istället för röd, men tydligen var de första europeiska tomaterna som anlände från Sydamerika gula och inte röda.
Idag finns det troligen omkring 10 000-15 000 i världen, och det odlas ständigt fram nya sorter. Med andra ord finns de i alla möjliga färger (nå, nästan i alla fall) och storlekar. De största tomaterna kan bli upp till 3,5 kg och bär namnet “Delicious”, men tydligen ska den inte vara någon kulinarisk upplevelse, trots sitt namn.
“Delicious” är dock löjligt lätt i en jämförelse med den ukrainska tomaten “Slava pomidory” (Слава помідору!), alltså “Ära till tomaten”. Den väger nämligen hela 600 kilo, och är inget mindre än en ukrainsk hyllning till tomaterna. Fast dessvärre är den av cement och därmed om än ännu mer osmakligt än “Delicious”. Skulpturen står i den ukrainska staden Kamjanka-Dniprovska i Zaporizjzja oblast, som sedan mars 2022 är ockuperad av ryssland. Och vi önskar oss ju alla att Slava pomidory snart får vila sin runda cementkropp på ukrainsk mark igen.
När Gustav Mahler (ja, jag beklagar för er som tröttnat på Mahler att jag återvänder hit, men under nästkommande säsong kommer det inte bli många gånger jag återkommer till honom, ty han verkar ha förpassats ut ur programmen i Kraków) satte sig för att skriva sin tionde symfoni i maj 1910, visste han givetvis inte att det skulle bli hans sista och dessvärre också ofullbordade. Men vi tenderar att läsa liven av människor som flockar vår historia baklänges, och antar därför att de besatt en slags förmåga att se in i sina framtida öden. Men ingenting tyder på att Gustav Mahler trodde att hans dagar var räknade, och faktum är att mycket tyder på det motsatta.
Han hade nämligen precis avslutat sin nionde symfoni och kunde dra en suck av lättnad. Han var precis som många andra tonsättare under denna tid, besatta av tanken på att Beethoven gick bort när han avslutat sin nionde symfoni. Men Mahler hade faktiskt redan åstadkommit en slags nionde symfoni, genom “Das lied von der Erde”.
Man vet också att Mahler under sommaren 1910 hade börjat planera för att återvända till Europa från USA. Han hade ju som bekant fått lämna Wien efter antisemitiska kampanjer mot honom, och även om han behandlades som en hjälte i New York, saknade han Europa. Han och Alma hade dessutom inte riktigt slagit ner sina bopålar i New York, och bodde på ett hotell.
Men längtan till Europa var inte den enda orsaken till att han planerade att flytta från USA. Tre år tidigare hade han fått reda på att han hade ett medfött hjärtfel, något som i längden skulle göra det svårt för honom att fortsätta som dirigent. Och mycket tyder på att han hellre ville koncentrera sig på att utveckla sitt tonspråk än att dirigera. Hans komponerande hade ju genom åren hänvisats till sommarledigheterna.
Allt detta tror jag påverkade honom under arbetet med den tionde symfoni, och då i lika hög grad som den äktenskapliga kris som ofta anges som skälet till varför tian låter som den gör. Här ryms både smärta och passion. Vi kan höra avskedet och längtan efter den plats han hade starkast band till. Rädslan inför döden och likaså ensamheten som hörs tydligt i den ensamma ton från en trumpet som skär eller borrar sig in i ens medvetande. Men vi leds också in mot ett nytt tonspråk, och det smärtar på många sätt att han aldrig fick möjligheten att utveckla detta.
Lika lite som Mahler visste att hans tionde skulle bli den sista, kunde han med säkerhet säga att den första verkligen skulle bli en i raden av många. Det skulle lika gärna kunna ha blivit ett riktigt fiasko. Fast vänta nu, det blev faktiskt ett fiasko. Så till den milda grad att han senare lyfte ut andra satsen. Det finns också upp till sex versioner av hans första symfoni. Han skulle som bekant inledningsvis kalla den för Titan efter Jean Pauls roman med samma namn, men senare förkasta tanken om att musiken på något sätt beskrev handlingen. Och jag är nog böjd att hålla med hon, enär det är ett verk som snarare förefaller beskriva olika temperamentsyttringar eller karaktärer, och inte något narrativ i vanlig ordning. Vid första uppförandet skulle han förövrigt också kalla den för en symfonisk dikt i två delar, fast att den hade fem satser som sedemera blev fyra.
Det som alltså blev Mahlers första symfoni intar en särskild plats i mitt inre. Måhända är det dess friska mod och dramatiska växlingar mellan olika uttryck, något som förvisso kännetecknar Mahler, men i ettan finns det en slags fräschör över det hela. Men det starkaste skälet till att jag tilltalas av Mahlers förstling är att det på många sätt är en symfoni för valthorn. Hela åtta stycken, som på ett eller annat sätt är närvarande i nästan varje takt och dessutom med en hel rad charmerande solon. Lägg där till att symfonin har en fenomenal final, där de åtta hornisterna ställer sig upp i ett förtjusande valthornsfyrverkeri, och ni förstår min förtjusning.
Under kvällens konsert med den helt enastående dirigenten Yaroslav Shemet skulle Schlesiens filharmoniska orkester briljera från början till slut. Det var en fascinerande resa Shemet bjöd på, där han lyckades plocka fram halsbrytande tempoväxlingar och stämningar som jag annars inte riktigt lagt märke till. Han lyckades sprida en förtätad atmosfär i konsertlokalen som nog inte lämnade någon oberörd. Jag tror nog allas ögon fylldes med tårar av hänrycking och understundom glömde nog en och annan att andas. Med andra ord var det länge sedan jag hade en så formidabel Mahlerupplevelse.
Konserten livesändes förövrigt av Medici TV, och konserten kommer med största sannolikhet sändas även vid senare tillfälle.
Över Wisła utspelar sig ett drama mellan två väderlekar. Genom de grå molnen försöker nämligen en gnutta solljus leta sig fram. Med varsamma penseldrag stryker den sin varma färgton över himlen. Men det vill sig inte riktigt för solen, ty de grå molnen har förvärvande herraväldet över nejden.
Fast i vägrenen lämnar solljuset ändå en färgklick. Ja, det är så man skulle kunna se på den ståtliga blomman som syns längs med Wisłas strandpromenad. Det är någon slags klint. Det kan jag tydligt se. Men då den inte är blå landar jag i att det måhända är en rödklint.
Om denna blomma finns det dock inte lika att berätta som gårdagens cikoria. Den ger varken kaffe och gör sig därtill dåligt som tilltugg till oliver. Den har däremot förmågan att färga textilier. Dessvärre lämnar den inte efter en blå eller röd ton, utan en gulaktig nyans. Om man absolut vill färga sitt tyg rött får man istället söka upp örten krapp, vars blomma faktiskt inte är röd, utan gul. Men det är ur roten och inte blomman man får fram den röda färgen. Eller om du nu nödvändigtvis vill färga ditt tyg i en blå ton måste du ge dig ut på jakt efter vejde, vars blad efter kokning skapar färgen indigo.
Nå, låt oss återvända till rödklint, som det egentligen inte finns så mycket att säga om. Men man måste ändå tillstå att den är givmild med sin blomning, då den blommar med sina vackra lilaaktiga knyten från juni till oktober. Rödklinten hoppar dessutom gärna över skalkarna och skapar ofta hybrider med exempelvis sin långt mer välkända släkting blåklinten. Månne är det därför som vissa källor anger att rödklint symboliserar frihet och oberoende, men jag känner mig ändå lite tvivlande till denna uppgift enär jag bara fann det påståendet på en webbsida. Samma källa hävdade därtill att rödklinten ofta figurerar i målningar av ovanstående skäl. Tillåt mig att rynka misstänksamt på näsan. Sist men inte minst bör man också understryka att rödklint dessutom lätt förväxlas med väddklint.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
