viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ett hart när ensamt moln på himlen spelar sin luddiga fysionomi på Wisłas yta. Det är nästan som en tanke, ty molnets form är till förväxling lik en fisk. Måhända en mört, eller en abborre. Och se där, under ytan vid stranbrynet syns faktiskt små fiskar simmar omkring i den slags ordning fiskar vill ha det. Att fånga dem på bild, eller artbestämma dem är något som jag dessvärre inte förmår ens med dessa.

I Wisła sägs det finnas ungefär 30-40 olika sorters fisk och de olika karpsortena verkar dominerar. Mört, löja, sarv, stäm, vimma, braxen och så vidare. Jag kan inte se skillnad mellan dessa. Här finns också abborre, gös, gädda som tillsammans gärna äter upp de förra om de får chansen.

Men i djupet kan det tydligen också gömma sig ytterligare ett hot mot alla andra fiskar, nämligen malen. Dessa är väldiga fiskar som i dessa trakter kan bli över två meter långa och väga hela 70 kilo, och de tillhör därmed de största insjöfiskarna. De kan dessutom bli mycket gamla, och det är inte ovanligt att de blir 70 till 80 år, då de torde vara ganska malätna vid det laget (ursäkta ordvitsen). Malen har faktiskt inte fjäll, utan kroppen täcks helt av ett slags slem typiskt för denna fisk. Den har därtill långa strån, likt morrhår, längst fram på huvudet som fungerar som känselspröt och smaklökar.

Malar föredrar att vara vaken om natten och då jagar den som sagt gärna andra fiskar, men den är tydligen inte kräsen utan kan lätt sluka små grodor eller i vissa fall även sjöfåglar. Det finns faktiskt nutida skildringar om att den även gett sig på människor, men det torde vara ett undantag.

Fast inom slavisk mytologi förknippas malen med vattenmannen Vodjanoj. Ni vet det ondskefulla väsen som sägs ha fört bort badande människor, särskilt små barn, och då helst om natten. Malen ska enligt denna sägen ha agerat som Vodjanojs häst, och den fick därför öknamnet “djävulens häst”. Dessutom betraktades malen själv som sällsynt ondskefull och man såg till att försöka hålla sig väl med den på alla upptänkliga sätt. Bland annat undvek man att äta malen, eftersom man trodde att dess herre, alltså Vodjanoj, skulle kunna komma och hämnas.

Idag underviker man att äta mal av andra orsaker. Den är nämligen fridlyst i Sverige. I Polen är beståndet lite större, men det finns flera regler för att förhindra att malen fiskas ut. Bland annat måste den väga över 70 kilo samt att man inte får ta upp fler än en mal per dygn. Men jag vet inte om jag tycker den låter särskilt aptitlig, då den ska ha ett ganska fett kött och inte heller ska det vara ovanligt att den smakar lite dy. Hua.

Så med andra ord är det nog bäst att låta bli malen. Om inte annat för det där med Vodjanoj.

Dagens anteckning – 14 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Natten gör sig redo att lägra staden. Runt kyrktornen och över Wisłas svarta kropp skymtar stundtals fladdermössen till. Med sina snabba vingslag flyger de spänstigt i jakt på sina byten. Deras små kroppar antecknas tydligt mot himlens kvardröjande blå färg. Blå timmen kallas som bekant stunden då några få vilsna solstrålar från andra sidan horisonten ännu lyckas hålla kvar i det övre lagret av atmosfären. Och för att nå oss måste de tränga igenom ozonskiktet, som girigt slukar de röda och oranga tonerna. Men de blå lyckas ta sig vidare och därav färgas himlen djupt blå under den stund som färgen har namngett.

När man står där och ser efter de sista resterna av den dag som varit, är det lätt att få för sig att den blå timmen verkligen ska sträcka sig över en hel timme, men de som studerat den blå timmens olika stadier har också noterat att den blå timmen är mycket kort. Faktum är att den inte ens orkar hålla sig vid liv mer än sisådär tjugo minuter.

Annat är det med den gyllene timmen. Den kan under vissa årstider faktiskt hålla ut nästan hela sextio minuter, innan den måste lämna över stafettpinnen till sin alltså lite vekare blå kusin, som alltid besegras av den svarta natten. Och ikväll på Piłsudski-bron kunde jag faktiskt studera en sådan överlämning, när den gyllene timmens sista strålar gjorde sin sedvanliga, smått koleriska, sorti.

Å andra sidan kan man ju mena att den blå timmen ändå måste ha något slags släktskap med med den blå färg som utgör dagsljusets himmel. Och faktum är att de faktiskt är släkt på något vis, men eftersom mina kunskaper i fysik är mycket bristfälliga lämnar jag ett längre resonemang om detta dithän.

Men nu känner jag känner mig nödgad att tillägga att dessa associationer under dagens anteckning inte har någonting att göra med politisk färgsättning, om nu någon av er trodde det.

Dagens anteckning – 13 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

När ni andra hänger er åt att följa olika staplar som flyttas upp eller ner allt efter väljarnas önskan, tänkte jag uppehålla mig vid en liten hoppspindel. Ja, längre än så har jag inte lyckats artbestämma den lilla krabaten på ungefär fyra millimeter som idag hade svårt att slita sig från min närhet. Och eftersom hoppspindlar är en intressant men ack så underskattad insekt passar det ju bra som förströelse en sådan här kväll.

Hoppspindlar är faktiskt den största familjen bland spindlar och utgör hela 13% av hela världens population av spindlar. De består av över femtusen arter uppdelat på ungefär sexhundra släkten, vilket tydligen är mycket i en jämförelse med andra spindlar. Gemensamt för hoppspindlar är att de är väldigt små. Praktiskt taget alla är mellan fyra och tolv millimeter. Deras kroppar är därtill nästan alltid klotrunda och benen dessutom oftast förhållandevis korta, sett ur spindlars perspektiv.

På tal om perspektiv, det är faktiskt något hoppspindlar har, ty de har den stora fördelen att kunna observera hela sin omgivning. Åt alla håll samtidigt. De har begåvats med åtta ögon som sitter strategiskt placerade så att de ger dem total kontroll på allt som pågår omkring dem. Det verkar dock förhålla sig som så att alla ögonen är i par på något sätt, och det är de som sitter mitt fram på deras huvuden (om det kallas så i spindlars värld) som är de mest utvecklade. Med detta ögonpar har de till och med färgseende.

Precis som andra spindlar har de möjlighet att spinna trådar, men de verkar inte använda trådarna för att spinna ett nät. Istället fäster de tråden vid sitt bo, och utför sedan ett slags bungyjump med tråden och hoppar iväg med den för att kasta sig sig över sitt byte.

Och det var också så vi möttes idag, hoppspindeln och jag. Den kom helt enkelt ned svingande från sitt bo och hoppade på mig. Ovetande om krabatens livsviktiga tråd viftade jag till och hoppspindeln hamnade på marken, oförmögen att klättra upp längs sin lina till sitt bo. Sedan satt den där på marken och tycktes spinna på en plan att ta sig upp i trädet igen. Möjligen hade den även något ofördelaktigt att säga om mitt vevande med armarna.

Nåväl, eftersom hoppspindlar har en så oansenlig storlek och därför inte riktigt gör sig på bild, lämnar jag er även med en bild av Wisłas spegelblanka fysionomi.

Dagens anteckning – 12 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Föreställ er en mörk fängelsehåla med en surmulen Johann Sebastian Bach. Ja, då har ni scenariot för Bachs fängelsetid hösten och vintern 1717. Det var efter att Bach hade försökt säga upp sig från sin tjänst hos Vilhelm Ernst av Sachsen-Weimar, för att ta en bättre och mer välbetald tjänst hos Leopold av Anhalt-Köthen, som den förre härsknade till ordentligt och helt sonika kastade Bach i en fängelsehåla i Bastiljen vid slottet i Weimar.

Bach var givetvis extremt förtretad, sur och renat av förbaskad. Men istället för att kasta bort sin tid på att sura, började han komponera, och kännare av Bach menar att han kan ha skrivit “Das wohltemperierte Klavier” (som brukar översättas med “Det vältempererade klaveret”) under denna tid. Men låt dig inte vilseledas att tro att “vältempererade” syftar på temperaturen i fängelsehålan, där var nog fuktigt och rått som sig bör. Nej, titeln syftar på stämningen av klaveret.

Under Bachs tid kunde man nämligen inte byta tonart på klaver, utan var tvungen att stämma om instrumentet när man skulle byta tonart. Men vid denna tid hade en organist vid namn Andreas Werckmeister kommit på att man kunde förvränga stämningen av instrumentetet, vilket gjorde att man faktiskt kunde spela i vilken tonart man ville. Och det var denna teknik som Bach utgick från när han skrev “Das wohltemperierte Klavier”.

Verket består av 24 preludier och fugor och är uppdelat i två delar. När det kom ut några år efter fängelsetiden slog Bach fast att det var ett verk som skulle hjälpa studenter att öva fram sin fingerfärdighet och öka kunskapen om deras teknik. Men han menade också att det inte blott skulle ses som ett verk för övning, utan även ett konstverk i sig. Genom att verket är så mångfacetterat lär tonsättare som Mozart och Haydn ha använt det för att utveckla sin tonsättarkonst. Beethoven sägs också ha lånat delar från verket. Vilka är dock oklart för mig.

Ikväll har jag fått uppleva den sista delen (nr 13-24) av “Das wohltemperierte Klavier” med den skicklige cembalisten Aleksander Mocek, som sannerligen inte har några problem med att förmedla storheten i verket. När jag satt där och lyssnade fick jag en förnimmelse av att jag upplevde något mycket intimt, som en slags unik förbindelse mellan en musiker och instrumentet. Och kanske beror det just på att verket så tydligt bär ett anslag av övningens olika reperationer.

Under kvällens konsert fick jag också njuta av 24 Capricer för soloviolin av Niccolò Paganini framförd med bravur av violinisten Robert Bachara. Men då detta stycke inte tilltalar mig i lika hög grad samt inte äger någon intressant berättelse, avstår jag från en närmare presentation av verket.

—

Som vanligt har jag ingen bild från konserten, utan ni får titta på ett av Wawels torn, inte helt olik den bastlj som Bach satt fängslad i.

Dagens anteckning – 11 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Regnet klamrar sig fast över nejden och låter sin fuktiga fysionomi tränga in i varje endaste skrymsle. September har ju den egenheten att den gärna vill ge oss en försmak på den ruggigare delen av hösten.

Som alla vet är ordet september sprunget ur att månaden en gång var den sjunde i raden av månader. Men på 200-talet före vår tideräkning i dåtidens romarrike fäste man ytterligare två månader på raden av månader för att göra året lite mer rättvisa.

Men inte alla språk har hängt på denna något ologiska harang, utan det finns de som istället har går sina egna vägar. Bland alla de språk som valt ett annat sätt att se på månaden september återfinns givetvis polskan. Här har man istället valt att utgå från från naturen, ja, hart när alla månadernas namn är plockade från naturen, något som man också delar med ukrainskan och förstås belarusiskan.

På polska heter september “wrzesień” vilket betyder ljung. Det är ju inte så märkvärdigt, ty ljungen blommar ju särskilt vackert under årets nionde månad. Och tankebanorna travar på samma väg i ukrainskan där september kallas för “veresen” (Ве́ресень) och i belarusiskans snarlika “verasen” “Верасень”. På båda språken betyder orden förstås ljung.

Och visst är det så att ljungen är vacker nog för att hyllas med en månad. Denna växt, som har sin egentliga hemvist på hedarna och inte i balkonglådorna, låter sina trädliknande blomställningar växa ungefär tjugo till femtio centimeter ovan markytan. Den finns över praktiskt taget hela Europa och har faktiskt sökt sig hela vägen söderut till Spanien och norrut till Island. Man kan därtill finna den både vid kusterna och den har inga problem med att klättra högt upp, ja, faktiskt hela vägen upp i Alperna.

Allt detta är kanske känt för alla och envar, men en och annan av er tordes lyfta lite förvånat på ögonbrynen när ni får lära att ljungen faktiskt kan bli hela femtio år gammal, fast det tillhör förstås inte vanligheterna.

Jag har dessvärre inte lyckats fånga någon ljung på bild dagen till ära, så ni får istället njuta av ett par blomstrande fönster i mitt grannskap, som sannerligen vågar utmana både den grå väderleken och husväggen de är fästa vid.

Dagens anteckning – 10 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

De här envetna, eller måhända enerverande om ni så vill, anteckningarna brukar försöka uppehålla sig kring sådant som leder bort tankarna från samtidens olika obehag. Men idag måste vi dessvärre behandla ett av dessa mindre angenäma företeelser som vår tid för med sig. Vi måste nämligen ägna en stunds uppmärksamhet åt kaninen Marcyś.

Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, vilka snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.

Arbetet med att försöka rädda den lilla kaninen inleddes direkt, och veterinärerna gjorde allt för att kaninen skulle räddas. Men tillståndet blev kritiskt och efter flera operationer beslöt man för att amputera kaninens bakbenen. Hela Polen höll andan. Skulle lille Marcyś klara sig?

Och efter en tid såg det faktiskt ut som om veterinärerna hade lyckats. Marcyś blev utskriven och hamnade i det bästa tänkbara hemmet, ett härbärge för kaniner som drivs av eldsjälen Kasia. Under den första tiden i sitt nya hem såg Marcyś lite vilsen ut och pälsen skvallrade om att kaninen inte mådde så bra.

Men snart gjorde Marcyś enorma framsteg. Efter bara någon vecka kunde man på Facebook se hur kaninen hoppade fram på det tultande vis som kännetecknar någon som förlorat sina ben. Men det var inte fråga om annat än att Marcyś var lycklig. Så lycklig som en kanin kan bli.

Under tiden gjorde polisen en insats för att hitta Marcyś plågoande, men man saknade spår. Polackerna är som bekant ett envist folk och man gav sig inte utan startade en insamling till ersättning för de tips som kunde leda till gärningsmannens gripande. På bara några dagar samlade man in 13 000 PLN (c:a 37 000 kronor). Och med dessa tips kunde polisen gripa förövaren.

Det visade sig vara en 21-åring med ett lika sargat inre som Marcyś kropp och sinne. Men domstolen fann inga förmildrande omständigheter, utan 21-åringen dömdes till fem månader i fängelse, 10 000 PLN (c:a 26 000 kronor) i skadestånd till djurskyddet och för veterinärskostnader samt ett förbud mot att äga och arbeta med djur i 15 år. Nog fanns det de som tyckte det var ett klent straff, men sanningen att säga var domen, alltså förbudet mot att äga eller ha hand om djur, det högsta som finns i polsk lagstiftning.

Hemma hos Kasia fortsatte Marcyś att göra framsteg och varje dag kunde vi följare njuta av nya bildbevis på att kaninen hade fått det liv den förtjänade. Och från hela Polen strömmade presenter, såsom hö, filtar, leksaker och mycket mera, in till Kasias härbärge för kaniner. Lyckan tycktes fullständig och det var nog många av oss i Polen som drog en lättnadens suck.

Men igår förbyttes glädjen mot sorg. Kasia meddelade nämligen att lille Marcyś hastigt hade gått bort efter en operation. Hans svaga kropp orkade helt enkelt mer. Med andra ord var det en slags komplikation efter misshandeln. Och Marcyś var borta.

Det är oklart hur många i Polen som fällde en tår igår, men det var säkerligen många som kände bedrövelse över att lille Marcyś inte fick fler lyckliga dagar i sitt nya hem hos Kasia.

Men fallet med Marcyś har ändå lett till att frågan om djurrätt blivit mer allmänt diskuterad i Polen och flera brister i skyddet av djur har blottlagts. En klen tröst, jag vet, men trots allt en början och bådar gott för djuren och väl så för deras framtid.

Källan till bilden på Marcyś:
https://www.facebook.com/profile.php?id=61552290084776

Dagens anteckning – 9 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Uppblandat med det glada sorlet från badgästerna vid Bagry, bryter ett stundtals enerverande bröl in. Eller det är kanske fel ord för att beskriva den märkliga ljudinstallation som pågår. Egentligen är det väl som ett monotont brummande som endast avbryts av olika visslande och genomträngande pys och väs. Brum, pys, väs, brum, väs, pys. Så håller det på. Om man sluter ögonen för en stund och blott använder öronen skulle man kanske landa i slutsatsen att man befinner sig i någon mekanisk verkstad av något slag. Men så är det på intet sätt, ty det som försiggår är att brädor för ståpaddling, även kallade SUP:ar, blåses upp med hjälp av en diverse manicker samt dess uppblåsta fysionomiet som ska befrias från sin luft. Brum, pys, väs, brum, väs, pys.

Polacker måtte älskar SUP:ar. Nästan varje familj som kommer till badstranden har en SUP som man måste pyssla om. Den verkar till och med ha ersatt all annan kontakt. Och dessa SUP:ar kräver en del av sina hussar och mattar, så det är ett fasligt rumsterande. Det pysslas med det ena och pysslas med det andra och det pumpas och sedan bär man stolt som tupp ner sina brädor till vattnet och paddlar ut mot horisonten. Problemet är väl bara att man knappast är ensam där ute. Sjön är hart när fylld till bredden med SUP:ar som guppar hit och dit.

Och efter lite efterforskning visar det sig att antalet SUP:ar faktiskt har ökat i Polen under de senaste åren. Sedan pandemin har polackerna nämligen börjat uppskatta friluftslivet ännu mer än de gjorde tidigare, och enligt polsk kutym kräver all form av friluftsliv olika mackapärer för att bli ett riktigt lyckat friluftsliv. Det gäller ju förstås alla områden där det “frilufsas”, men det är bara med just SUP:ar som jag har upplevt en sådan explosionsartad utveckling under de senaste åren. Vi får se om polackernas tycke för SUP:ar kvarstår under nästa badsäsong, men just i år är de strändernas kungar och drottningar.