viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ur dimmorna i Planty lösgöra sig två gestaler. Det är en kvinna och en man som står på pedestal, vända mot varandra, om än lite försiktigt. De håller varandras händer i ett handslag som vittnar om en överrenskommelse, snarare än av vänskap eller kärlek. I sin andra hand håller kvinnan ett kors vänt mot mannen, som i sin tur håller ett svärd i sin vänstra hand. De två är Hedvig av Polen och Vladislav II av Polen, och det var de som genom sitt giftermål inledde föreningen mellan Storfurstendömet Litauen och Polen, som resulterade i Polsk-litauiska samväldet som varade mellan 1385 och 1795.

Vladislav II föddes egentligen som Jogaila Algirdaitis i Litauen mitten av 1300-talet. Litauen var inte kristnat vid denna tid och det var dessutom delat på tre områden med tre olika härskare, som alla var bröder. Bröderna kunde inte hålla sams och slogs därför inbördes mot varandra. Detta trots att den stora fienden var de tyska riddarordrar som härjade i området. För att hitta en lösning på den utsatta situationen vände man sig till Polen, som just då hade drottning Jadwiga (på svenska Hedvig), på tronen. En överrenskommelse gjordes mellan Jogaila och Polen om att de två skulle gifta sig om han lät sig kristnas. Efter att han kristnats bytte han han till Vladislav II. På detta sätt skulle de två länderna kunna skapa en starkare allians mot tyskarna. Äktenskapet skulle också leda till att de tyska riddarordrarna motades bort.

När Jadwiga tillträdde tronen som Polens första kvinnliga regent år 1384, efter sin far kung Ludvig I av Ungern, var hon blott 10 år, men trots sin späda ålder stod ganska snart friare på kö. Hon var 12 år när hon gifte sig, eller giftes bort, med Vladislav II. Det skulle dock dröja tretton år innan hon nedkom med en dotter. Förlossningen var mycket svår och både Jadwiga och dottern skulle snart gå bort. Jadwiga blev inte mer än 25 år gammal, men under sin livstid skulle hon på olika sätt verka för att föra Polen och Litauen närmare varandra, vilket bland annat handlade om att försöka förmå det litauiska folket att låta sig kristnas. Det är kanske främst av denna anledning som hon 1997 utnämndes till helgon av påven. Men hon har också gått till eftervärlden för sitt arbete för att stärka kunskap och kultur, samt för att hon såg till att universitetet i Kraków fick tillstånd av påven att öppna och grunda sin första fakultet. Universitetet skulle förvisso öppna först året efter hennes död, men i Kraków, och kanske särskilt på Jagellonska universitetet, känns Jadwigas eftermäle ständigt närvarande.

Dagens anteckning – 3 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Månen vandrar sin tysta ban,/snön lyser vit på fur och gran,/snön lyser vit på taken./Endast tomten är vaken” står det ju att läsa i Viktor Rydbergs kända juldikt från 1881, men inte är det riktigt, ty det är ju ställt bortom allt tvivel att vi andra stackare också måste vara vakna om vintern. Och det känns, så här i den mörkaste av årstider, att ljuset är väldigt långt borta. Det ligger väl och latar sig där borta någonstans på andra sidan av jordklotet. Och som synes hjälper inte ens månen till med att lysa upp vår mörka tillvaro, den mäktar knappt med att ta sig genom diset som lagt sig till rätta över himlen. Eftersom ljuset inte går att finna häromkring, är man nödgad att vända sig till ljus i andra sammanhang, så som den som går att finna i musiken.

I Franz Schuberts sång “Licht und Liebe” (“Ljus och kärlek”), D. 352 från 1816 får vi ljus genom kärleken. Sången är en duett mellan tenor och sopran och är utformad som ett brev mellan två kärlekstörstande. Sången inleds med tenoren som förkunnar att kärleken är ett ljus, och fortsätter sedan med att hävda att precis som jorden längtar efter solen, så söker sig hjärtat till kärleken eftersom kärleken är ljuset. Tenoren får i nästa vers svar från sopransstämman som berättar att hon ser hur stjärnorna tindrar på himlen och hur de hotfulla och mörka dimmorna flyr från jorden, men i nästa ögonblick förbyts hennes sinnelag och hon kastar hon sig i rakt in i sorgen, eftersom hon är ensam, utan kärleken, som har lämnat henne. I den sista versen sjunger de båda tillsammans samma vers som tenoren sjöng i första versen.

“Und zu jenen hellen Sternen
In den weiten blauen Fernen,
Strebt das Herz nach Liebeswonne:
Liebe ist ein süßes Licht.”

(På svenska ungefär: “Och till de ljusa stjärnorna
I den blå fjärran,
längtar hjärtat efter kärleken:
Kärleken är ett ljuvt ljus.”)

Dikten som Schubert använde till sången författades av poeten Matthäus von Collin, som föddes 1779 i Wien i en adelsfamilj som faktiskt närde två författare i familjen, då Matthäus bror också var författare. Matthäus von Collin beskrivs som något av en intellektuell dignitär, med ett vitalt intellekt som gav honom två professurer, en i juridik vid Jagellonska universitetet samt en i filosofins historia på universitetet i Wien. Han var dessutom privatlärare till Napoleons son.

Franz Schubert och Matthäus von Collin träffades flera gånger, då Schubert var inbjuden till de salonger som hölls i von Collins hem. von Collin var främst aktad för sitt belevade sätt och kultiverade konversationsförmåga, medan hans författarskap inte riktigt vann gehör hos alla. Men Schubert blev alltså förtjust i von Collins dikter och tonsatte fem av hans dikter och där ibland finns “Licht und Liebe”. När von Collin oväntat dog 45 år gammal drabbades Schuberts krets av chock, föga visste de då att Schubert skulle gå bort fyra år senare, blott 32 år gammal.

Det var kanske inte särdeles ljusa tankar, men Schubert lyckades under sin korta livstid skänka oss så mycket ljus att han förtjänar varje tillfälle för hågkomst.

Några källor

1.

2.

Dagens anteckning – 2 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En tät dimma har sedan flera dagar klätt Kraków i en osedvanligt grå skrud, nästan som ett sorgflor. Tjock och otymplig ligger dimman platt mot synfältet och hindrar varje ansats att se klart på situationen. Tankarnas siluetter kan omöjligt forsa fram i så dålig sikt. De sjunker trötta och förvirrade ner, och försvinner slutligen in och upplöses i en grå materia. Även stadens vanligtvis tydliga konturer flyter ut ur sina ramar och färdas helt oväntat in i varandra, där de möts i en otydbar sammansvetsad sammansvärjning mot varje försök till överskådlighet. Vid Wawels fot pressar sig bilarna fram genom dimman, med sina ulliga ljuskäglor försöker de lysa upp det töcken som omger dem.

Nu vurmar jag inte särdeles för bilar och vänder snart blicken mot annat som lyckas lysa upp och genom de täta slöjorna. Och jag må har tilldelats en särskild röta idag, ty någon förträffligt rådig tjänsteman på stadskontoret hade tydligen bestämt att idag var dagen då stadens julkrubbor, kallade szopki krakowskie, skulle lysas upp.

Traditionen med att bygga de krakowitiska julkrubborna har anor sedan medeltiden men det var på 1800-talet som den fick sin nuvarande form, och sedan 2014 finns den med på Usecos lista över immateriella kulturarv. Det är alltså själva traditionen att bygga julkrubborna som hamnat på listan och inte krubborna i sig. Första torsdagen i december kommer hantverkare från hela regionen samlas vid Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina alster som de knåpat på under året. Så just nu pågår det alltså en faslig aktivitet i olika hobbyrum i grannskapet, där det klistras, klipps och filas på årets skapelser. Dessa kommer under de efterföljande veckorna att kunna beskådas på stadsmuseet.

Och precis som hantverkarna i sina hobbyrum som bygger julkrubbor, har jag idag ägnat mig åt ett stycke svenskt immateriellt kulturarv, nämligen den att sjunga luciasånger och förbereda årets upplaga av lucia med det innevarande läsårets ettor. Och precis som varje år känner jag sådan aktning för studenternas hängivenhet och mod, vilken också skänker mig en stolthet över att få vara deras lärare.

Och precis som någon av Beethovens symfonier (varför inte den fjärde som jag lyssnar på just nu) inleddes denna text surmulet och modfällt, för att (precis som nämda symfoni) brista ut i en fanfar för livets härligheter.

Dimmorna i mitt inre har sålunda skingrats.

Dagens anteckning – 1 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

—

Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

Bildens källa

Källan om verket.

Dagens anteckning – 30 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni tittar på ännu en bild av ett fotografi som önskar er en glad första advent, tänkte jag kontemplera en stund kring Johann Sebastian Bachs tre sonater för cembalo och viola da gamba (BWV 1027–1029). Dateringen av de tre sonaterna har genom århundradena ställt till med lite problem för musikhistorikerna då blott den första handskriften har överlevt till våra dagar. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan man med någorlunda bestämdhet kunde säga att de härstammade från 1720-1740 och ingår alltså i Bachs Leipzig-period. Slutsatsen drogs efter att man hade gjort noggranna jämförelser med andra verk av Bach från nämnda period.

De tre sonaterna har dock en egen form och liknar inte samtida verk för cembalo och viola da gamba. Den första sonaten visar expenpelvis på tydliga tecken på att den ursprungligen kan ha skrivits för andra instrument, och faktum är att den också finns för två flöjter och cembalo. Den versionen ska, enligt trovärdiga källor, ha framfört på det legendariska kaffehuset Zimmermannsches Kaffeehaus som slog upp portarna 1717 på en av de mest fashionabla gatorna i Leipzig.

På den tiden var det inte tillåtet för kvinnor att gå på kaffehus, och ett sätt att runda förbudet var att arrangera konserter. På Zimmermanns arrangerades det konserter två gånger i veckan och salen kunde rymma stora musikensembler med upp till 150 åhörare. Från 1723 skulle Georg Philip Telemann framträda med studentmusikföreningens orkester Collegium Musicum på Zimmermanns och några år senare skulle Johann Sebastian Bach ta över ledarskapet för orkestern. Han skulle med den orkestern ha flera uruppfördanden på Zimmermanns av för oss idag mycket kända och älskade ver.

När ägaren Gottfried Zimmermann gick bort 1741 lades Zimmermanns ner. Det här skulle dock inte betyda att tanken om en plats för att framföra konserter skulle falla ur minnet. Man menar nämligen att Zimmermanns var en föregångare till konserthuset Gewandhaus, som i sin tur skulle inspirera många större städer att öppna liknande konserthus. Huset där Zimmermanns låg beläget stod fram till andra världskriget, då det bombades och totalförstördes. Tomten stod sedan öde i flera decennier innan man byggde ett förfärligt schabrak som tydligen är ett annex till konstmuseet i Leipzig.

Nåväl, låt oss återvända till Bachs sonater för cembalo och viola da gamba, eller kanske särskilt till den sistnämnda, ty det är ett särdeles trevligt instrument. De flesta som ser en viola da gamba börjar nog genast att tänka på cellon. Skillnaden man kan se är att gamban inte har en stödfot, eller korrekt uttryckt stackel, utan musikern måste hålla fast instrumentet mellan vaderna. Men egentligen är det mycket större skillnad än så. Gamban har fler strängar än cellon och dessutom är den band likt en gitarr över greppbrädan. Tonen gamban alstrar är dessutom mycket svagare och har, i mitt tycke, inte samma långa efterklang som en cello. Men missförstå mig inte, gamban har en mycket angenäm och särpräglad ton som är lätt bli förälskad i. Gambans närmaste släkting är förresten inte heller inte cellon, utan det är kontrabasen som bär den titeln.

Nå, nu har jag nog kontemplerat klart för denna gång.

Dagens anteckning – 29 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent 1500-tal började man i Italien experimentera med att försöka konstruera ett instrument som stödde de sångare som sjöng basstämman. Orsaken var att man tyckte att den då så populära lutan inte riktigt höll måttet, och faktum var att strängarna faktiskt ofta brast när lutorna skulle ackompanjera bassångarna. Resultatet blev det underliga och extremt fängslande instrumentet teorb. Dess storhetstid var 1600- och 1700-talet, sedan förpassades ut ur kompositionerna. Den troligaste orsaken var att man efter barocken föredrog mindre sirliga och komplexa harmonier, som kännetecknar inte bara barocken utan även teorberna.

Alla som någon gång var på en konsert med barockmusik framförd på tidstypiska instrument har nog tittat stortögt på detta vackra instrument, fast frågan är hur många som verkligen hör dess dåva ton. Men trots att den är ganska tystlåten är den utrustad med många strängar. Sammanlagt kan en teorb ha upptill 16 melodisträngar som spelas i par, och spelas ungefär samma på en gitarr, man trycker alltså ner strängarna och knäpper på dem. Därutöver har teorben extra bassträngar som är stämnda enligt en annan tonskala. Dessa ska inte tryckas ner när man spelar på dem. På det här sättet ska man tydligen kunna få fram djupa toner och en mer uttrycksfull klang. Detta åstadkoms alltså även om teorbisten bara ackompanjerar. Ja, så säger i alla fall expertisen, men själv kan jag tycka att det är oerhört svårt att urskilja teorben från de andra instrumenten. Man skulle ju kunna tycka att med dess stora omfång och ofta synliga placering på konserterna borde den göra mer väsen av sig.

Och stora är teorberna. De kan vara vara upp till två meter långa, från sin klangkropp (som liknar en luta) hela vägen via den långa halsen till stämskruvarna. Det är sålunda inte någon lätt operation att förflytta teorben, men trots det hade jag ikväll glädjen att få njuta av två teorbister som spelade tillsammans med Wrocław Baroque ensemble som ikväll gästade Kraków. Särskild eloge går också till den fantastiske bassångaren som avslutade kantaten “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (“Dåna, pukor! Ljud trumpeter!”) av Johann Sebastian Bach (katalogiserad som BWV 214). Teorberna stöttade säkerligen hans härliga basstämma, men som så ofta med teorber lyckades jag inte riktigt fästa min uppmärksamhet på dem.

Dagens anteckning – 28 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På dagens datum för 118 år sedan somnade dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański in efter en flera år lång kamp mot syfilis. Trots att han bara blev 38 år lyckades han under sin livstid reformera den polska teaterscenen. Och det gjorde han med sitt mest kända verk, “Bröllopet” (“Wesele” på polska). Pjäsen slog ner som en bomb 1901 när den hade premiär i Kraków.

På ett ytligt plan kretsar handlingen kring ett bröllop med efterföljande fest som Wyspiański hade bevistat, nämligen bröllopet mellan vännen Lucjan Rydel och en dotter till en enkel bonde. Rydel var vid tiden en buren skald och dramatiker som, likt Wyspiański, tillhörde den intellektuella eliten. Det var därför något av en skandal när han gifte sig med en enkel flicka av folket. Men på ett djupare plan behandlar pjäsen Polens delning och den polska intellektuella elitens och böndernas oförmåga att enas kring en gemensam kamp för självständighet.

Pjäsens första akt inleds i Maria bebådelsekyrkan i Kraków där bröllopet äger rum. Efter ceremonin beger sig sällskapet till Bronowice för att fira föreningen av de båda älskande. Men under festen uppstår flera dråpliga missförstånd och konflikter som bottnar i att avståndet mellan samhällsklasserna är för stort. Under den andra akten förflyttas vi under natten bortom verkligheten och in i mytologiernas och dess väsens tillvaro. De flesta av bröllopsgästerna sover sött, men några av dem kan se och kommunicera med de väsen som kommer till festen nattetid. Bland annat möter vi Stańczyk som var en hovnarr i Sigismund den äldres hov på 1500-talet. Hans karaktär i pjäsen symboliserar omsorgen om den polska nationen, men också kritiken av journalistkåren och i slutändan förlorar han dessutom tilltron till allt, människorna, gud och till och med framtiden.

En annan viktig gestalt i andra akten är Wernyhora, en spelmanskaraktär kallad lirnyk med anor från den ukrainska stäppen. Enligt sägnen ska han på 1760-talet ha förutspått delningen av det Polsk-Litauiska samväldet, som skedde ett decennium senare, men det mesta tyder på att han i själva verket aldrig har existerat utan är en efterkonstruktion. I Wyspiańskis pjäs symboliserar Wernyhora försoningen mellan den intellektuella eliten och folket och han är ett förebud för självständighet och handlingskraft. Med ett gyllene horn manar han bröllopsfestens värd att samla folket vid kyrkans port och sedan ta strid för självständighet. Men värden lyckas slarva bort det gyllene hornet när han letar efter sin hatt.

Det återfinns fler gestalter och väsen ur den polska mytologin i andra akten, men eftersom jag känner att jag är ute på djupt vatten måste jag tyvärr lämna dessa därhän.

Pjäsen avslutas med att de två akternas världar möts och förenas, och där de mytologiska och historiska gestalerna slutligen tvingar bröllopsfestens gäster att ta ansvar för och bemöta de svek som skett mot nationen Polen genom historien.

Och som om det vore en tanke stod jag idag och tittade mot Maria bebådelsekyrkan, där pjäsen inleds, och filosoferade över Polens rika historia, som för mig understundom förefaller aningen rörig, men ändock oerhört fängslande.